Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En frände, Guillaume Villon, som var präst, tog hand om
honom, lät honom bli student vid universitetet, och vid
tjuguett års ålder hade han kommit så långt, att han då,
1452, promoverades till magister artium. På vanligt sätt
skulle han nu, då han genomgått den lägsta fakulteten,
förbereda sig för studier i den högre teologiska och under
tiden giva undervisning åt yngre studenter. Och därmed
började han också, men det var ett kritiskt år, då han
avlade sin examen. Universitetet var halvt i upplösning,
och mängden av urspårade studenter var större än vanligt
— falskspelare och kroghjältar, tjuvar, falskmyntare o. s. v.,
och dessa hade tillsammans bildat ett slags brödraskap, la
Coquille, som stod under sin egen konung och talade sin
särskilda rotvälska. I denna krets blev den magre,
svartmuskige och oförbränneligt glade François Villon snart en
huvudfigur. De lärda studierna i Aristoteles utbyttes nu
mot ett glatt liv på det latinska kvarterets många krogar —
“Den schappande suggan“, “Björnen“, “Hjorten“,
“Tallkotten“, “Papegojan“ och vad de allt hette. Vart ha
pengarna gått? frågar Villon sedan, och svaret är lätt: tout
aux tavernes et aux filles. En natt bröt man ned
krogskyltarna och ställde till ett bröllop mellan den schappande
suggan och björnen, varvid hjorten uppträdde som präst.
En annan natt rövade man ett stort block, le pet au diable,
från sin plats, krönte det med blommor och kransar, och
vid ljudet av flöjter och tamburiner dansade man sedan runt
omkring monumentet. I en särskild, nu förlorad “roman“
förhärligade Villon denna bragd, förmodligen en travesti på
den äldre tidens romans bretons.
Allt detta var ju ganska oskyldigt, men tyvärr stannade
det ej vid dessa förseelser. En junikväll 1455 kom Villon
i gräl med en präst om en flicka och råkade att ge honom
ett knivhugg i ljumsken, så att rivalen måste föras till
sjukhuset, där han, såsom det heter i protokollet, “avled av
brist på god vård eller av annan orsak“. På den tiden
fäste man sig dock mindre vid dylika smådråp, Villon rymde
från staden på några månader, fick nåd och kunde i januari
1456 vända tillbaka till Paris. Hans umgänge vid denna
tid var likväl icke det bäst valda: en “adelsman“, Regnier
de Montigny, som året därpå blev hängd såsom tjuv, studenten
Colin des Cayeux, som några år senare drabbades av samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
