Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öde, Gui Tabarie, magister artium och. tjuv, Petit Jean, blott
yrkestjuv, så en glad abbedissa, som var ute och svirade
med la Coquille, vidare “tjocka Margot“ och några andra
damer av samma moral. För att få pengar gjorde sällskapet
en natt inbrott i Collège de Navarre, lyckades där bemäktiga
sig hela kassan, och för att undvika den parisiska rättvisan
rymde Villon till Angers för att där göra ett nytt inbrott.
Sedan följde ett tämligen växlande liv. 1457 finna vi honom
vid den poetiske Charles d’Orléans’ hov, men kort därefter
i fängelse för någon nu okänd förbrytelse. Så råka vi honom
på nytt 1461 — också då i ett fängelse, i staden
Meun-sur-Loire. Men han hade tur, Ludvig XI gjorde sitt intåg i
staden och gav honom nåd, så återvände han till Paris,
kom där återigen i fängelse, denna gång för stöld, men
lyckades bli fri, blev så inblandad i ett slagsmål, som slutade
med en dolkstöt. Två av Villons kamrater blevo nu
verkligen hängda, och själv dömdes han till samma straff. Det
var med detta öde för ögonen, som han skrev sin Ballade des
pendus, med dess hemska skildring av den parisiska
avrättsplatsen vid Montfaucon. Han ser här, huru han hänger
tillsammans med sina olycksbroder, en fem, sex stycken, hur
regnet piskar och utlakar kropparna, hur solen torkar och
svärtar dem, skator och korpar hacka ut ögonen och rycka
dem i skägget samt huru vindstötarna svänga de multnande
benranglen fram och tillbaka. Och han slutar, liksom han
börjat, med en bön till alla dem, som icke hade allt för
hårda hjärtan, att bedja till Gud för de olyckliga. Också
de hade varit människor, även om de råkat ut för rättvisan,
och “tous les hommes n’ont pas bon sens assez“.
Men även denna gång hade han tur. Parlamentet
förmildrade hans dom till tioårig landsflykt från Paris. Och
därmed försvinner François Villon ur historien. Att han
blivit någon ångrande syndare är icke troligt, och långt
sannolikare att han slutat sitt oroliga liv i någon
provinsstads galge eller fängelse.
Någon idealgestalt var Villon således icke. Men skald
var han, ehuru han förefaller att hava varit alldeles
ointresserad för sitt litterära rykte. Sina dikter skrev han nog
blott för sig själv, i fängelset eller för det rucklande
sällskapet på Tallkotten och Den schappande suggan, och de
flesta hava helt visst gått förlorade; de tillhörde ju ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
