Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lärda, didaktiska eller allegoriska poesi, som då var på
modet. De inskränkte sig också huvudsakligen till tre,
Ballades des pendus, som han skrev i Paris troligen 1463,
då han var dömd till hängning, ej såsom ofta uppgives 1455,
då han rymde och ej satt fängslad, Le petit Testament, som
skrevs innan han reste till Angers och som blott är ett
utkast till hans förnämsta arbete, Le grand Testament, vilket
han författade 1461, när han sluppit ut ur fängelset i
Meun-sur-Loire, och vari han strödde in en mängd av sina äldre
dikter. Versformen — en åttaradig strof med tre alternerande
rim (ababbcbc) — var den då vanliga, och ej heller idéen, ett
satiriskt testamente, var ny. Men ny var däremot andan i
det hela. I stället för samtidens lärdom, dess torra didaktik
och dess allegorier möta vi här en frisk och ursprunglig
realism, den nya tidens verklighetssinne och dess
individualism. Hela det brokiga, rörliga livet i det latinska kvarteret
drager oss förbi såsom i ett stort karnevalståg, alla dessa
urspårade studenter, tjuvar och källarnymfer, de små,
slingrande gatorna, de många krogarna med deras bizarra skyltar,
kollegier, kloster och kyrkogårdar — allt lever i denna
egendomliga dikt.
Men den är samtidigt fylld av hans egen personlighet,
av en subjektivism, som här kanske är starkare än hos
någon av Italiens renässansskalder. Anslaget är dystert.
Han har nu nått sitt trettionde år och har “druckit hela
sin skam“, har blivit icke helt dåre, men ej heller helt
förståndig. Biskopen, som kastat honom i fängelse, har varit
hård och grym, och ehuru det är människans plikt att bedja
för sina fiender, har Villon dock litet svårt att få fram den
bönen. Men däremot välsignar han Louis, “le bon roi de
France“, — Ludvig XI! — som givit honom lös. Livets
hårda skola har nu i alla fall lärt honom mer än Aristoteles
och Averroes, och han hoppas, att Gud, som tröstade
lärjungarna i Emaus, också skall förlåta en syndare. Ty
syndare är jag, det vet jag väl. Jag sörjer min ungdoms
tid, då jag njutit mer än andra, till dess att åren nu smugit
sig över mig, åren, som kommit ej till fots, men i
sporrsträck. Ack, min Gud, om jag under min dåraktiga ungdom
studerat, kunde jag nu haft ett hem och ett mjukt läger,
men som ett elakt barn skydde jag skolan, och när jag
skriver ned detta, fattas föga, att mitt hjärta brister. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
