Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krogarnes och jungfruhusens värld, hånande och gycklande,
men ständigt mot en bakgrund av dödens hemskhet, och så
slutar det hela med ett förordnande om hans egen likfärd.
Han vill vila i beguinernas kyrka, och där skall man rita
av hans bild i bläck, om det inte blir för dyrt. På stenen
skall man med kol skriva: Här vilar en liten fattig student,
som fordom hette François Villon. Stora klockan skulle
ljuda vid likfärden och ringarne få fyra bullar, men om det
ansåges för knussligt, så skulle de få ett halvt dussin, såsom
de rika giva. Begravningsföljet skulle vara klätt i rött, ty han
hade dött såsom en kärlekens martyr, om också blott i
trasor. Men, heter det i diktens “envoy“: innan han gav
sig av från denna världen, så tömde han dock en flaska vin,
rött som körsbär.
Medeltiden har många stora diktverk, men i dem alla
döljer sig författaren bakom sitt arbete; endast hos den
siste medeltidsskalden, hos Dante, träder en bestämd
författarpersonlighet oss till mötes, och i denna punkt tillhör han
ock renässansen. Men ännu starkare kommer denna
subjektivism fram i Villons dikt, den handlar blott om honom
själv, är helt färgad av hans personlighet, och ett så
mångstämmigt uttryck åt ett mänskligt själsliv hade förut aldrig
givits. Det hela är en symfoni av olika toner, som bryta
sig och kämpa mot varandra, med våldsamma skärande
dissonanser, med scherzo och marcia funebre kastade om
varandra, stormande livsglädje, stilla vemod, våldsam ruelse och
blasfemiskt hån, djup, religiös känsla och övermodigt trots
— allt blandar sig i denna egendomliga dikt, som just i
denna rika mångstämmighet är så äkta fransk. Det
känsloliv, som framträder i den germanska dikten, är måhända
djupare, men det är vida mindre nyanserat. Villon
däremot är liksom rädd att helt gå upp i en enda stämning,
han bevarar städse fransmannens förståndsklara skepticism,
och hos honom bryter sig därför varje känslostämning i en
mångfald av olika facetteringar.
I den lugubra undertonen erinrar Le grand Testament om
medeltidens bizarra dödsdanser, och Gaston Paris har även
påpekat en inspirationskälla: arkaderna till kyrkogården Des
innocents, där parisaren och även Villon togo sina
promenader förbi de vitnande ben och skallar, som lågo
uppstaplade i nischerna, och förbi en Dance Macabre, som var målad på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
