Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Rabelais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han gjort i sina romaner. Men huvudvikten i hans
författarskap måste givetvis läggas på hans Pantagruel, den
franska renässansens klassiska mästerverk.
Då man först börjar läsa denna roman, förefaller den
blott såsom ett uppsluppet, ytterst grovkornigt bouffoneri.
Och möjligen hade Rabelais, när han satte pennan till
papperet, icke något annat syfte med sin bok. Han hade då
huvudet fullt av alla tokerierna i den folkbok han givit ut,
och möjligen ville han blott giva sitt skämtlynne fria tyglar
och ljuga på i samma tonart. Så mycket är i varje fall
säkert — yttrar han i företalet — “att jag, då jag
författade dessa nya och glada krönikor, icke tänkte på sådana
djupsinnigheter mera än I, som kanske drucko liksom jag.
Ty på författandet av denna mästerliga bok har jag ej
förlorat eller använt annan tid än den, som jag bestämt åt
min kropps förfriskande, det vill säga medan jag åt och
drack. Men det är också den bästa tiden för att behandla
dessa höga ämnen och djupa vetenskaper.“ Pantagruel ger
oss också blott en sida av Rabelais’ väsen. Rabelais är
framför allt en betydande vetenskapsman, sin tids troligen
främste franske läkare, och hans intressen voro i första
rummet vetenskapliga. Men när han slutat dagens arbete,
älskade han att slå sig lös, att skämta med sina vänner,
berätta historier, som icke voro allt för pryda, skratta och
prata. Och det är denna sida, som kommer fram i
Pantagruel. Men icke heller här kan han helt förneka den
lärde, allvarlige humanisten, och även i skämtet spelar hans
verkliga livsåskådning in. I det nyss citerade företalet ger
han också en antydan om, att bara bouffoneri var det hela
icke. Har ni sett — skriver han — en hund, som fått
tag i ett köttben? Hunden är, såsom Platon säger, det mest
filosofiska djur i världen. Om ni sett det, har ni också
lagt märke till, med vilken andakt han behandlar benet,
och vad gott väntar han sig? Intet annat än en smula
märg. “Tagen nu hunden till exempel. Liksom den bören
I med klokhet uppsnusa, utlukta och uppskatta dessa
mustiga och vackra böcker; det gäller för er först att vara
snabba i loppet och därefter djärva till att gripa rovet.
Vidare att genom omsorgsfullt läsande och ideligt övervägande
krossa benet och utsuga den närande märgen“.
Samtiden såg i varje fall ej i Rabelais den glade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
