Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Rabelais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statuter och regler, men efter deras egen fria vilja och
fria skön. De stego upp, när de behagade; de drucko,
åto, arbetade, sovo, när de så önskade. Deras klosterregel
bestod endast av följande föreskrift: Gör vad du vill. Ty
fria, välborna, bildade människor, tillhörande samhällets
bästa kretsar, hava av naturen en instinkt och en sporre,
som alltid driver dem till dygdiga handlingar och håller dem
borta från lasten, och vilken de kalla hederskänsla. Men
om samma människor genom skändligt tvång och
underkastelse nedtryckas och kuvas, så vändes den ädla drift, på
grund av vilken de öppet strävat mot dygden, i ett
brinnande begär att avkasta detta träldomens ok. Ty vi lockas
alltid av det förbjudna, och vi åtrå det, som är oss nekat“.
Redan denna klosterregel röjer, att Rabelais icke var
någon rättrogen katolik och att han gjort klokt i att
avlägga munkkåpan. Lika kraftigt som Luther förfäktar han
naturdriftens berättigande, askesen har i honom en svuren
fiende, han förkastar klosterväsendet och celibatet, gycklar
med avlatshandel och pilgrimsfärder, och det var därför
ganska naturligt, att han skulle känna sig dragen till den
nya lära, som nu börjat predikas. Men det var också
naturligt, att Pantagruels levnadsglade författare skulle stötas
bort från den hårde, dystre Calvin och dennes järnregemente.
Båda råkade också snart i strid med varandra, och Rabelais
återvände, till det yttre, till den katolska kyrkan, vars polis
var mindre uppmärksam och mindre bråkig. Ty för
Rabelais var dock vetenskapen och tankefriheten det väsentliga.
Själv erkände han sig vara en lärjunge till Erasmus, och
liksom denne var han en fiende till ett trångbröstat
bekännelsetvång och till den nya skolastiska teologi, som hotade
att växa upp. Man har kallat Rabelais deist, måhända med
rätta. Hos en burlesk författare som han kan man
naturligtvis ej vänta att finna några utbrott av en varmare religiös
känsla, och Rabelais yttrar sig ofta något vanvördigt om
le bon Dieu, som skapat de goda salladerna, de feta
karparna, braxarna och gäddorna, men stundom ljuder det mitt
bland det ystra skämtet en annan ton, och t. o. m. en så
djupt religiös tänkare som Pascal har, såsom man påpekat,
lånat sin definition på oändligheten från Pantagruels författare,
för vilken den Högste framträdde “såsom en oändlig,
intellektuell cirkel, vars centrum är på varje punkt i universum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
