Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Spaniens litteratur - Amadis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amadis lyckligen får sin Oriana. Det ledsamma med alla
dessa äventyr, som så tjusade tiden, är emellertid, såsom
man anmärkt, att läsaren alltid på förhand vet, huru de
skola avlöpa, ty hur farliga de fientliga riddarna, jättarna
och trollkarlarna än äro, så segrar dock alltid den
oövervinnelige Amadis. Men det intressanta i denna roman,
som under 1500-talet gjorde ett fullkomligt segertåg genom
Europa, ligger icke i de banala äventyren, utan i den rent
spanska ridderlighet, som här skildras och som också sätter
sitt märke på litteraturen utom Spanien, särskilt på 1500-
och 1600-talens franska dikt. Det är denna, som är
Montalvos insats i roman breton. Hjältarna i romans bretons
hade minst av allt varit några pliktmänniskor, de hade varit
lidelsens barn, som offrat allt för sin kärlek. Amadis är en
annan typ, visserligen sin dams hängivne riddare, som för
hennes skull genomgår alla sina äventyr, men han är
därjämte obrottsligt trogen sitt ridderliga ord, och liksom
sin imitator Don Quijote, ser han sin förnämsta uppgift i
att skydda de svage; i hans kärlek inblandar sig en viss
mystik, och i motsats till de bretonska romanerna är
författaren angelägen om att hävda moralen även i detta fall.
Amadis påminner, såsom en fransk författare anmärkt, mera
om dygdehjälten Sir Charles Grandison än om Lancelot.
Med ett ord: redan här slår den anda oss till mötes, som
vi känna från Corneilles tid, från La Calprènede’s och
mademoiselle de Scudéry’s romaner.
Amadis gav således trots alla sina estetiska brister ett
fullödigt uttryck åt den spanska ungrenässansens idealism
och romantik, och detta förklarar nog bäst bokens
framgång. Den blev också stamfadern för en ytterst talrik
avkomma. Redan Montalvo själv skrev en fortsättning,
Esplandian, behandlande de alldeles likartade äventyr, som Amadis’
son upplevde, och efter honom följde andra släktingar i
mängd, lika oföränderligt tappra, ridderliga, höviska och
rättänkande, och man kan förstå, att den stackars Don Quijote
förlorade sitt förstånd vid att fördjupa sig i deras äventyr.
Utanför släkten stod en annan roman av samma karaktär,
Palmerin de Oliva, tryckt 1511 och författad av en
snickardotter i Burgos. Och även Palmerin blev stamfader för en
följd av romanhjältar.
På 1540-talet översatte d’Herberay des Essarts Amadis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
