Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Den tyska litteraturen - Grobianismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I det ursprungliga syftet anslöt arbetet sig till de många
“belevenhetsskolor“, som utgivits av humanisterna, särskilt
de italienska såsom Baldassare Castigliones berömda Il
Cortegiano samt också till Erasmus’ De civilitate morum. Men
under det att dessa sökt giva regler för ett höviskt
uppträdande, gav Grobianus däremot en satirisk skildring av
motsatsen, av tölpen, som begår alla möjliga försyndelser
mot skick och anständighet, och man märker, att både
författare och läsare med ett verkligt välbehag fördjupa sig i
smutsen och råheten. Grobianus blir en komisk hjälte, vilken
förvärvar verklig sympati, särskilt som folklitteraturen redan
förut var rik på dylika gestalter. Den ryktbaraste av dessa
är Till Eulenspiegel, hjälten i en samling grovkorniga
anekdoter, knutna till en verklig person, som skall hava levat
under förra delen av 1300-talet; den äldsta kända upplagan
av denna folkbok är från 1519.
Grobianismens främste representant var en lärjunge till
Kaspar Scheidt, Johann Fischart, som bl. a. bearbetade
Eulenspiegel på vers. Utan tvivel var han jämte Hans
Sachs 1500-talets mest betydande tyske författare efter
Luther. Hans landsmän se i honom t. o. m. “en bland
alla tiders främste humorister“, men i det omdömet torde
knappt någon främling instämma. Fischart saknar
skönhetskänsla och smak, han är formlös och plump, och till Rabelais,
som var hans förebild, når han ej på långa vägar upp. Han
var visserligen en högt bildad man, humanist, trots det att
han skrev på modersmålet, men han äger varken Rabelais’
friska, originella fantasi eller hans breda, humana
världsåskådning. Hans mest bekanta arbeten äro också blott
bearbetningar från Rabelais, vars Gargantua och Pantagruel
i Fischarts Geschichtsklitterung (1590) framträda i ännu mera
grovkorniga gestalter och utan den vetenskapliga och humana
idealism, som bär upp den franska romanen. Om hans
egen fantasi vittnar kanske bäst hans dikt Flöhhatz
Weibertratz, som till ämne har loppornas och kvinnornas strid.
Men obestridligen hava de författare rätt, som tillmäta
Fischart en stor kulturhistorisk betydelse, ty i hans dikter
får man dock den kanske mest åskådliga bilden av
1500-talets Tyskland.
Smaken för denna “grobianism“ är måhända det mest
karaktäristiska för det tyska kulturförfallet. Ett annat drag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
