Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Den nya estetikens förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och oväsentliga drag hos denna; man behöver blott erinra
sig den ryktbara, från Scaligers förut omnämnda poetik
stammande definitionen på tragedi, vilken sedan går igen
hos renässansens alla estetiker och som på 1600-talets svenska
lyder: “En tragedia är till sitt majestät den heroiska dikten
likformig, allenast att hon sällan lider, att man ringa
ståndspersoner och släta saker införer, efter som hon handlar om
konungsligt levernes farligheter och för den skull i henne
införas suckan, landsflyktighet, mord, brand och annat fasligt“.
Det var, som härav framgår, blott utanverken, vid vilka
man fäste sig. Och härtill kom en annan svaghet hos
denna antikiserande litteratur. Konsten skulle vara en
stiliserad efterbildning av naturen med ledning av antiken, och
följden av denna stilisering blev en falsk idealism i motsats
till den äkta renässansens friska realism. Man kom nu att
fästa en överdriven vikt vid formen och själva språkuttrycket.
Och häri ligger alltid en fara, en tendens att för denna
form förbise innehållet, rycka lös båda från varandra och
giva formen en självständig betydelse. Detta leder nästan
ständigt till motsatsen av vad som åsyftats, till en
stilförskämning, som under seicento blev dess mer hotande, som
man då gjorde bekantskap med den spanska gongorismen.
Uppslaget till denna språkrörelse, entusiasmen för den
moderna italienskan, går långt tillbaka i tiden, ehuru den
först nu bryter fram med en sådan kraft, att den omdanar
hela litteraturen. Redan Dante hade i De eloquio vulgari
mot de lärde försvarat italienskans duglighet både såsom
poesiens och vetenskapens språk, och i Il Convivio hade han
givit sina landsmän ett lärt vetenskapligt arbete, i Divina
Commedia en överlägsen, formfulländad dikt på italienska.
Denna livsgärning räddade det moderna språket under
humanismens latinherravälde, när intresset för italiensk litteratur
under tiden 1350—1450 allt mer och mer gick tillbaka.
Redan Petrarca ansåg sig nästan behöva ursäkta, att han
även skrivit på “lingua volgare“, likaså Boccaccio, vars
italienska författarskap tillhörde hans ungdom, och de
följande humanisterna från 1400-talets förra del skrevo i regeln
blott på latin. Först den store konstnären och
vetenskapsmannen Leone Battista Alberti författade några
moralfilosofiska traktater på folkspråket. Men hans synpunkt var
dock ännu blott dettas begriplighet för en större allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
