Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Den nya estetikens förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den förste humanist, hos vilken man också finner något av
den nyare tidens kärlek till modersmålet, stoltheten över
dess rikedom och skönhet, är Lorenzo dei Medici, och den
rika italienska litteratur, som uppstod mot 1400-talets slut,
berodde till en icke ringa del på det exempel, han gav,
och på det intresse, han ägnade italiensk diktkonst,
trots det att han till sin bildning var ren humanist. Men
ytterst härledde sig detta uppsving likväl därifrån, att den
italienska litteraturen ägde ett storverk som Divina
Commedia.
Brännande blev denna fråga först med 1500-talets början,
och först då blev problemställningen: latin eller italienska.
Den, som gav uppslaget till denna nya formulering, var en
av denna tids mest firade humanister, Pietro Bembo, död
1547 såsom kardinal och särskilt berömd för sin eleganta
latinska brevstil. I sina dialoger, Prose, som skrevos 1502,
ehuru de först senare trycktes, tog han upp frågan. En av
interlokutörerna, latinskalden Ercole Strozzi, är en fanatisk
anhängare av latinets ensamrätt. Alla vetenskapliga arbeten
föreligga blott på de gamla språken, och dessa hava således
åtminstone traditionen för sig. De läsas av hela världen,
under det att ett arbete på ett modernt språk blott studeras
av författarens egna landsmän, mera av ignoranter än av
lärde. Italienskan är vidare ett av barbarerna skapat språk
utan skönhet. Enligt en mening, som då var ganska
allmän och som här förfäktades av Strozzi, talades denna
italienska redan på Augusti tid i Rom av det lägre folket,
under det att det samtida litteraturspråket var latin. Och
skulle man verkligen bestämma sig för att nu använda
folkspråket, vilket språk skulle det vara? Ty det fanns ju
oerhört många italienska dialekter.
Men alla dessa skäl vederläggas av de andra, som deltaga
i samtalet. Att de gamla skrevo på latin och grekiska
berodde därpå, att dessa språk voro deras modersmål, och
vilja vi följa dem, så skola vi således skriva på italienska.
Mot Strozzis besynnerliga uppfattning av italienskan såsom
ett romerskt folkspråk framlägger en motståndare en i det
hela fullt riktig förklaring på de moderna romanska språkens
uppkomst ur latinet. Vad slutligen de många dialekterna
beträffade, borde italienarne, liksom förut grekerna, utvälja
en till litteraturspråk, och detta var också ganska lätt, då man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
