Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redogörelse kommer Masinissa ut ur palatset, och det uppstår
nu en hetsig diskussion med anledning härav mellan honom
och Lælius. Denna slutar därmed, att Masinissa lovar att
underkasta sig Scipios skiljedom. Efter en ny klagande
körsång uppträder Scipio, som ädelmodigt frigiver den fångne
Syfax och därefter har ett längre samtal med Masinissa, vilken
till sist ger vika och lovar överlämna Sofonisba åt romarne,
varefter kören — i detta fall något omotiverat —
uppstämmer en sång till kärlekens pris. Därefter komma först
en slav och sedan en slavinna in, som för kören ytterst
utförligt berätta, att Masinissa, då han ej kunnat hålla sitt
löfte till Sofonisba, skickat henne en giftbägare, som hon
tömt för att icke råka i romerskt våld. Men efter detta
uppenbara sig Sofonisba och hennes förtrogna, och den
olyckliga drottningen tar nu ett långt och sentimentalt
farväl av världen, den trogna Herminia och kören,
varefter hon dör. Sorgespelet avslutas med att Masinissa åter
kommer in och beklagar den sorgliga utgången: han hade
verkligen tänkt att rädda henne, men hon hade varit för
hastig och han för långsam. Sedan den olyckliga älskaren
därefter givit några befallningar om — nästan vad vi skulle
säga — hovsorgens anläggande, avslutar kören det hela med
en sång om de dödligas bedrägliga förhoppningar.
Den osjälvständiga antikimitationen faller genast i ögonen.
Liksom Euripides och Seneca rör sig Trissino med en
“förtrogen“, vilken får veta allt som för åskådaren är
nödvändigt att känna, men som denna förtrogna naturligtvis
redan har reda på. Hos Trissino äro dessa scener ännu
löjligt otympliga, och för hans efterföljare gällde det att
dels göra “la confidente“, som här blott är en abstrakt
lyssnare och replikuppfångare, till en mera personlig,
dramatisk gestalt, dels inskränka detta episka parti, som delvis
stammar från ungrenässansens recitationsdrama. Men
fullständigt lyckades detta aldrig, och ännu hos Scribe finna vi
en rest av denna så odramatiska “förtrogna“, Euripides’
“amma“. En annan dylik episk rest från antiken är
“budbäraren“. Men här är att märka, att dennes roll i det
antika dramat allt mer och mer inskränkts; en huvudroll
spelar han blott i Aiskhylos’ äldsta tragedier. För det
senare attiska dramat är budbäraren därför icke någon
särskilt karaktäristisk företeelse. Hos Trissino däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
