Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Lyrik och epik - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litterära framgång var hans första, men den vann han först
vid femtioåtta års ålder, och ehuru man ej känner
förlagskontraktet, var den ekonomiska vinsten säkerligen en ren
bagatellsumma. Såsom en process från 1605 visar, levde
han fortfarande i den mest skriande fattigdom, under
olyckliga familjeförhållanden och utan att hava fått någon
anställning i statens tjänst. I bokmarknaden lät han ej heller
höra av sig, och först då han var sextiosex år gammal
gjorde han ett nytt försök. 1613 tryckte han nämligen
tolv noveller — Novelas ejemplares — som näst Don
Quijote äro det mest betydande av hans produktion och där
hans realistiska skildrarkonst åter gör sig gällande; den
mest bekanta av dessa noveller är hans La Gitanilla, som
sedan lämnat librettostoffet till Webers opera Preciosa och
som först infört zigenarbarnet inom dikten — en typ, som
särskilt under nyromantikens dagar blev populär, urbilden
till Hugos Esmeralda, Merimées Carmen m. fl. För
samlingen fick Cervantes i honorar 1,600 realer och 24
friexemplar. 1614 följde en litterär satir, Viage del Parnaso,
i terza rima. Året därpå utgav han åtta comedias och åtta
entremeses, och samtidigt arbetade han på sitt
älsklingsarbete, Los Trabajos de Persiles y Sigismonda, en roman
efter mönstret av Heliodoros’ Theagenes och Kharikleia. Vid
hans död var den ännu ej fullt avslutad och trycktes först
1617.
Men lyckligtvis hade han dessförinnan hunnit utgiva den
under samma tid utarbetade andra delen av Don Quijote.
Och för detta hava vi att tacka en litterär oförsynthet av
samma slag, som vi känna från Guzman de Alfarache. I
juli 1614 hade i Tarragona utfärdats privilegium för en andra
del av Don Quijote, en fortsättning på Cervantes’ roman,
men skriven icke av den verklige författaren, utan av en
herre, som kallar sig El licenciado Alonso Fernandez de
Avellaneda, natural de la villa de Tordesillas — huruvida
detta var hans verkliga namn eller, vilket är troligare, en
pseudonym, vet man icke. Boken kom i varje fall kort
därefter ut. Men ej nog med att denne självtagne
medhjälpare stal Cervantes’ idéer och exploaterade de ypperliga
figurer, han skapat — han hade även den fräckheten att
förse sitt arbete med ett synnerligen oförsynt företal, i vilket
han angrep den man, som han bestulit. Cervantes — yttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
