Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhanget i det hela störes. Däremot anser jag ej nödvändigt
att inskränka tiden till en enda dag, trots Aristoteles’ råd,
ty honom hava vi redan uppsagt lydnad, då vi röra hop
tragiskt och komiskt. Men väl bör handlingen omspänna
en så begränsad tid som möjligt, och om stycket upptager
flera år eller om en person företar en resa, så böra
tidsavbrotten och resorna förläggas till en mellanakt. De
konstförståndiga stöta sig väl härpå, men de behöva ju ej gå
på teatern. För övrigt är en spanjor inte belåten, om han
ej på två timmar får se allt från skapelsen till yttersta
domen. Men sedan man bestämt ämnet, skall man först
skriva ned stycket på prosa, indela det i akter och lägga
sig vinn om, att varje dylik ej överskrider en dag. Intrigens
trådar skola allt mera dragas till, från början till slutet, men
lösningen får icke komma förr än i sista scenen, ty eljes
går publiken, innan det är slut. I första akten skall
expositionen göras, i den andra ända till mitten av den tredje
skola händelserna allt mer och mer invecklas, så att ingen
kan gissa, hur stycket skall sluta. Nyfikenheten skall hela
tiden hållas på spänn. Ej heller får stycket vara för långt.
En akt bör blott upptaga fyra ark, ty tolv är för mycket
för publikens tålamod. Kostymeringen på våra teatrar är
barbarisk, barbariskt att låta en romare uppträda i byxor.
Men själv är jag den största barbaren, jag, som giver
föreskrifter, vilka alldeles strida mot reglerna och som av pöbelns
bifall låtit locka mig därhän, att man i Italien och Frankrike
skulle stämpla mig som en ignorant. Men hur kan det vara
annorlunda med mig, som skrivit 483 komedier, av vilka
alla utom sex syndat mot reglerna. När allt kommer
omkring, kan jag dock försvara det sätt, på vilket jag skriver,
därmed att mina stycken kanske skulle vara bättre, om de
författats i en annan stil, men de skulle då icke hava skördat
det bifall, som nu kommit dem till del — ofta just i de
punkter, där jag mest brutit mot reglerna.
Lope karaktäriserar sig således själv såsom en barbar,
vilken är fullt medveten om sitt barbari: han känner den
antika estetiken, men han vågar emancipera sig från den
och uppställa en ny. Och detta betydde kanske mera än
han själv vågade tro. Ty är icke detta till sist samma
bragd — låt vara i mycket blygsamma proportioner — som
Kopernicus och Vesalius utfört inom vetenskapen, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
