Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
muntlig berättelse, samma historia som sedan Byron i dikten
Parisina. Markisen av Ferrara, Niccolo III, en brutal, liderlig
despot, hade en illegitim son, Ugo, och mellan denne och
Niccolos gemål, Parisina da Malatesta, uppstod ett
kärleksförhållande, dock först flera år efter Parisinas giftermål.
En hovman förrådde hemligheten för Niccolo, denne greps
av ett våldsamt raseri och lät endast några timmar därefter
halshugga de bägge brottslingarna, varefter han i brev till
alla italienska hov redogjorde för denna familjetragedi och
sökte rättfärdiga sin hämnd. Men för spansk uppfattning
var detta att fläcka sin egen ära. En otrogen hustru —
även om hon straffades — var alltid en skymf för mannen,
och Lope ändrade därför alldeles om upplösningen. Federigo
(som Ugo här kallas) avhämtar å faderns vägnar dennes
brud Cassandra (Parisina), och redan vid första blicken
bliva de förälskade i varandra. Till sist blir denna kärlek
dem övermäktig och de falla. Grenom ett anonymt brev
blir hertigen (Niccolo) underrättad härom. Men han basunerar
icke ut sin vanära som den verklige Niccolo, utan hämnas
såsom en äkta spanjor — grymmare, men utan all skandal.
För sonen uppgiver han, att en adelsman i Ferrara traktat
efter hans liv. Denne ligger fängslad, med överhöljt ansikte
och kropp, och nu ber fadern, att Federigo skall stöta
dolken i honom. Federigo lyder, ehuru han gripes av en
oförklarlig fasa, och sticker ned — Cassandra. Men i
detsamma ropar hertigen på sina drabanter, uppger, att sonen
av hat mördat sin styvmor och låter dessa hugga ned honom,
innan han kommit till ordet. Tyrannens ära är räddad,
och ingen vet om den skymf, som tillfogats honom: han
har straffat, men icke hämnats.
Denna comedia fyller onekligen de krav, som Lope
uppställt för ett drama. Nyfikenheten är hela tiden på spänn,
handlingen är klar och överskådlig utan alla överflödiga
partier, Lopes medryckande lyrik pulserar genom hela dramat
— och dock fattas det något, om vi jämföra detta stycke
med Shakspere’s enda kärlekstragedi, Romeo and Juliet.
Lope kastade ned sina dramer på papperet med en
oöverträffad snabbhet, och detta har också hämnat sig. Han
gav sig aldrig tid att arbeta sig in i en karaktär eller i ett
patos, och hans figurer leva därför icke såsom Shakspere’s.
I jämförelse med den store brittiske skalden är Lope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
