Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
onekligen ytlig, även där han är bäst, och de djupa, så mäktigt
gripande tonerna hos Shakspere ljuda ej i Lopes drama,
där allt snarast verkar såsom en romantisk dröm, ett
skuggspel, ej såsom verklighet. Romeo and Juliet har en lidelsens
styrka, som El Castigo sin venganza trots sin berusande
lyrik ej äger. Den förtärande, brännande erotiken kan
varken Lope eller hans skola skildra, och den spanska dikten,
som så starkt glöder av religiös fanatism, är påfallande svag
och tam, då det gäller att skildra den erotiska lidelsen.
Ett spanskt giftermål i verkligheten tyckes också snarast
hava varit en familjeaffär, byggd på ett noggrant avvägande
av börd och förmögenhet, och dessa synpunkter göra sig
också inom dramat gällande, ofta på ett nästan komiskt
sätt; så t. ex. i Tirsos El Burlador. Hertig Ottavio älskar
prinsessan Isabella, tror att hon är otrogen och måste av
åtskilliga skäl rymma till Spanien, där han välvilligt
mottages av konungen, som lovar att skaffa honom ett
förmånligt gifte, nämligen Donna Anna de Ulloa (som Ottavio då
ännu ej sett). Ottavio tackar och prisar högljutt sin lycka.
Men då konungen ändrar sig och bestämmer donna Anna
för Don Juan, tar Ottavio det lika lugnt, lovar att dagen
därpå gifta sig med en annan — utan angivande av
kontrahenten — och slutar med att äkta sin första inklination.
Erotiken i Lopes dramer är också mera en lek, och den
brottsliga kärlekens förbannelse, som han velat teckna i El
Castigo sin venganza, kommer aldrig fram med denna
gripande verklighetsstyrka som i det samtida engelska
dramat. Det är även här handlingen, som i första rummet
intresserar honom, ej själslivet. Väl kan man ej förneka
Lope en betydande förmåga såsom karaktärstecknare, och
Schack i sitt utmärkta arbete om det spanska dramat
framhåller med rätta den rika mångfalden av gestalter, som
träda oss till mötes i den spanske skaldens dramer. Men
de äro ensidiga, deras själsliv är onyanserat, det hela rör
sig med få bestämda lidelser, ära, kärlek, svartsjuka, lojalitet,
religion; situationerna variera, men det psykologiska
anslaget är städse detsamma, och Lope förstår icke att
återgiva den rikedom på skiftningar, som Shakspere kan teckna,
gav sig ej ro därtill och saknade väl även begåvningen.
Detta röjer sig redan i dialogen. Naturligtvis är denna i
någon mån avpassad efter de talandes karaktärer, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
