Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket ofta glömmer Lope alldeles bort detta, och i det
hela tala alla de uppträdande samma bildrika, av lyrik
mättade språk, utan att detta individuellt nyanserats såsom
hos Shakspere.
Så vitt jag vågar döma ligger också Lopes styrka — utom
i folkskådespelen — inom den rena komedien, där man
mindre kräver ett djupare inträngande i karaktären och där
det patos, som låg den lättsinnige, så föga reflekterande
Lope fjärran, icke behöves, men där i stället hela hans grace,
hans älskvärda kvickhet, hans uppfinningsrikedom och hans
fina, nästan rokokoartade kvinnopsykologi göra sig gällande
— denna kvinnopsykologi, som han så träget under ett
helt liv studerat. Såsom exempel behöver man blott läsa
hans älskvärda El Acero de Madrid (Järnvattnet i Madrid),
som på ett så förträffligt sätt tolkats på svenska av K. A.
Hagberg. Ty såsom komediförfattare kan Lope gott
upptaga tävlan med engelsmännen. Även om han icke har
skapat någon enda figur som Falstaff, är hans dialog i det
hela mera lätt spirituell än den engelska, han har en både
raskare och mera överskådlig handling, mera naturlig grace
och större uppfinningsförmåga. Stycken som El major
imposible och La Noche de San Juan fullkomligt spritta av
liv, äventyr följa på äventyr nästan som i
Midsommarnattsdrömmen, till vilken La Noche de San Juan är den spanska
motsvarigheten, om än utan den romantik, som Shakspere
nått genom att i förvecklingarna med de älskande paren
blanda in den underbara, fantastiska älvvärld, som det
spanska dramat icke kände. Men själva förvecklingarna
äro lika rika, och man kan förstå, att Lope på sin tids
teaterpublik verkade nästan som Eugène Sue och Dumas på
1800-talets romanläsare. Det, som i bägge fallen
intresserade, var mindre karaktärsteckning och psykologi än
författarens tropiska fantasi, denna uppfinningsrikedom, som
ständigt var bördig på nya uppslag och som aldrig tycktes
tröttna, som kunde giva de starka sensationer, som den
spanska publiken älskade, elda dess religiösa övertro och
dess patriotism, framkalla våldsamma skrattsalvor, spänning
och överraskning. Och i detta var Lope en mästare, icke
minst kanske i den rena burlesken.
En dylik “burlesca“ är El nuevo Pitagoras, som rör sig
med kontraster, vilka blott höra hemma i Spanien. Stycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
