Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken plejaden framträdde, de pindariska odena, hade han i
själva verket intet sinne, och trots sitt anfall på de humanistiska
latinpoeterna skrev han själv ganska många och även ganska
vackra latinska dikter. Polemikern och poeten du Bellay
voro således ej alldeles samma person, och mera än i Deffence
kommer hans verkliga naturell fram i en liten älskvärd
satir, Le Poète courtisan, som han skrev ungefär samtidigt
och där han utan några stora ord gav ett satiriskt porträtt
av den äldre skolans ytliga hovpoeter, särskilt av Mellin
de Saint-Delais. Det var, såsom Faguet fint anmärker, samma
program som i Deffence, men uttryckt i en för du Bellays
naturell mera lämpad form. Egentligen var det dock först
sedan han lämnat Frankrike, som hans egentliga diktarlynne
avslöjade sig. 1552 följde han sin frände, kardinal du
Bellay, till Rom och stannade där såsom dennes sekreterare
i fyra år. Åsynen av den eviga staden grep honom mäktigt,
och i diktsamlingen Antiquités de Rome gav han ett uttryck
åt humanistens beundran för forntidens storhet. I viss mån
var detta, såsom Faguet påpekar, något nytt åtminstone
inom den franska poesien. Alla de andra, Ronsard och
även italienare som Trissino, hade fått sitt antiksvärmeri
från böcker; du Bellay var den förste, som med
utgångspunkt från antikens ruiner levde sig in i dess anda och
fylldes av beundran för dess storhet. Men även i en annan
punkt betecknar denna diktsamling en nyhet. Trots sin
humanism var du Bellay djupast sett en romantiker, och såsom
sådan greps han kanske starkast just av ruinens
vemodsfulla skönhet, av den ödslighetens och förgängelsens poesi,
som talade till nutidsmänniskan från den forna kejsarstadens
skövlade, murgrönshöljda minnesmärken — denna känsla,
som egentligen först på 1700-talet skulle bryta igenom.
Visserligen finna vi redan hos Poggio och Enea Silvio några
ansatser till denna romantik, men utvecklad möter den oss
först hos du Bellay, ehuru också här blott såsom ett uppslag,
ty endast några årtionden senare segrade den mot all romantik
så fientliga klassiciteten.
De första intrycken följdes emellertid snart av andra
ganska olikartade. Du Bellay levde i Julius III:s Rom,
och han kunde ej undgå att märka, huru föga detta Rom
motsvarade det antika. Klerikalismen, bigotteriet, intrigerna,
som han såsom kardinal du Bellays sekreterare hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
