Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle att iakttaga, väckte satirikern på nytt till liv hos
honom, och i diktsamlingen Regrets målade han detta
senrenässansens Rom. Någon uppstyltad stoisk moralpredikant
som Juvenalis är han här dock icke, de stora orden skyr
han fortfarande och bibehåller fransmannens kyliga, skeptiska
löje inför de moderna romarnes lumpenhet. Hans Regrets
är snarast ett slags poetisk dagbok, åt vilken han anförtrott
sina intryck och sina drömmar. Verserna hava blivit hans
förtrogna, och han behövde dylika, ty trots den eviga
stadens många minnen kände han sig där djupt ensam.
Särskilt längtade han tillbaka till sitt Frankrike igen, och
i Regrets framträder därför plejadens patriotism i en ny
nyans. Alla plejadbröderna hade de ju varit varma
fosterlandsvänner, men deras patriotism hade så att säga varit
av historisk och litterär art. Hos du Bellay däremot får
den något av längtan, av vemod och omedveten känsla, som
verkar mera äkta än de andres, just därför att du Bellays
kärlek till Frankrike var ett landsflyktens barn.
Omkring 1555 återvände han till sitt land och tyckes där,
sedan han i följd av sina romerska satirer blivit avskedad ur
kardinalens tjänst, ekonomiskt hava haft det ganska svårt. Hans liv
blev heller icke långt, och redan 1560 slutade denne älskvärde
och så begåvade skald sina dagar, blott trettiofem år gammal.
De övriga av plejadens män voro poetiskt sett mindre
betydande. Om dramatikern Jodelle får jag i ett annat
sammanhang tillfälle att tala. Remi Belleau är mest
bekant för sina herdedikter, i vilka han efterbildat Sannazaro,
under det att Ronsard däremot tog Vergilius till förebild
för sina Bergeries. Ingendera var lyckad såsom bukoliker, och
båda hade samma falska, ehuru under hela renässansen
hävdvunna uppfattning av herdedikten såsom en förstucken
tidsdiktning. Men genom dem blev herdepoesien dock på modet även
i Frankrike och överlevde där plejadens fall. Den femte
medlemmen av kotteriet, Jean-Antoine Baïf, var egentligen
icke skald, ehuru han utgav petrarkistiska sonettsamlingar,
lärodikter i antik stil o. s. v. Men däremot var han en
estetisk teoretiker, som ivrigt gick upp i skolans
språksträvanden. Liksom Trissino var han intresserad för en
förbättrad ortografi och sökte liksom denne — med lika
liten framgång — att införa nya bokstavstyper. Men
framför allt sysslade han med metriska frågor och är särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
