Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Du Bartas och D’Aubigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappt heller karaktärisera samlingen, ty den är lika
utförlig i försvaret som i anfallet. Riktigast kan man därför
kanske beteckna Les Tragiques såsom en återuppstånden
sirventes, — denna så äkta sydfranska diktart, där hat
och kärlek, smädelse och hänförelse blandade sig om
varandra, detta fulltoniga uttryck för det livliga, sydfranska
lynnet och för en lidelsefull personlighets reagens mot tidens
stridsfrågor.
Les Tragiques omfattar sju olika sånger: Les Misères, i
vilka han giver en allmän bild av det sönderslitna olyckliga
landet, Les Princes, där han anfaller de degenererade
furstarna av huset Valois och deras sedligt sjunkna
omgivning, La Chambre dorée, där han skildrar domarkårens
förfall, Les Fers och Les Feux, som ägnas åt den rätta trons
martyrer, Les Vengeances, där han ropar på hämnd för deras
blod och till sist Le Jugement, den yttersta domen, i vilken
brottslingarna få sitt straff. Varje sång är ganska
voluminös, omfattar tolv till sjutton hundra vers, och det hela
är ganska ojämnt. Somliga partier — särskilt de, i vilka
hans varma patriotism och hans rop på religiös tolerans
komma fram — äro fyllda av ett verkligt poetiskt patos
och hava verser, som påminna om Corneille’s kraftfulla
retorik; man har också påpekat, att 1600-talets
tragediförfattare i mycket gått i skola hos d’Aubigné. Men i andra
partier möta vi varken krigaren eller skalden, utan den lärde
humanisten och teologen d’Aubigné, som trots sin begåvning
saknade en fast smak och därför lätt gör sig skyldig till
poetiska grodor och till ganska ledsamma longörer. Les
Tragiques hör därför till de poem, som blott böra läsas i utdrag.
I en av sina så briljanta essayer har Faguet skarpsinnigt
dissekerat d’Aubignés skaldskap. Redan Ronsard hade röjt
den brist på säker poetisk takt, som skillde denna första
antikiserande franska skola från den senare klassiciteten och
som förberedde den barock, vilken redan i början av
1600-talet var fullt utbildad. Denna dragning åt barocken blir
än starkare hos de yngre ronsardisterna, och till dem hörde
d’Aubigné: “han ronsardiserar bra, bättre än du Bartas,
han ronsardiserar bättre än någon, men han kommer ej
längre än att ronsardisera“. Han var skald, men han var
det blott vissa ögonblick, och han var icke, trots alla sina
fascinerande egenskaper, någon djup natur: “d’Aubigné ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
