Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Spenser och hans skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgivits efter hans död. Om hans sonetter och hans roman
Arcadia få vi tillfälle att tala i ett annat sammanhang och
skola här blott fästa oss vid hans poetik. Egentligen skrev
han två dylika, men den ena, The english poet, blev aldrig
tryckt och är nu förlorad. Den andra däremot, som skrevs
1580 eller 1581 — således samtidigt eller kort efter
samvaron med Spenser — trycktes däremot 1595. Närmast
framkallades den av en trångbröstad puritansk stridsskrift
av Stephan Gosson, The Schole of abuse (1579), riktad
huvudsakligen mot de samtida folkteatrarna, men även mot
diktkonsten överhuvud, och ehuru arbetet var dedicerat till
Sidney, beslöt denne att svara. Men bakom svaret ligger
nog också du Bellays Deffence et Illustration, och ett dylikt
försvar för den nationella diktkonsten ingick överallt i
renässansens program. I Tyskland möta vi samma “försvar“
i Opitz’ Aristarchus och i Sverige i pseudonymen Skogekär
Bärgbos dikt. Här framlägger Sidney senrenässansens
uppfattning av poesien. Skalden är en vates, en siare, och
diktkonsten är en himmelens gåva, som ingen med blott
flit kan nå. Den engelska poesien hade ringaktats och med
rätta, ty den hade hittills icke varit verklig konst. All
konst har visserligen avseende på naturen, men poeten
skapar en annan natur, bättre än den verkliga. De, som
blott söka återgiva verkligheten, bliva inga skalder i
egentlig mening, ty dessa måste vara nydanare. Konst kan
dikten bliva först genom en nära anslutning till antiken.
Visserligen fördömer Sidney här en slavisk imitation, men
i sin kritik av det samtida dramat tillämpar han med
stränghet den nya renässansestetikens krav på ett noggrant
iakttagande av de tre enheterna, och liksom denna fördömer
han starkt all sammanblandning av tragedi och komedi.
Även för honom var poesiens uppgift “to teach and delight“.
Själv blev Sidney aldrig i tillfälle att tillämpa sina teorier
om dramat. Han skrev endast ett obetydligt maskspel, The
Lady of May. Men hans syster, grevinnan av Pembroke,
översatte en av fransmannen Garniers regelrätta tragedier,
och hans vän Fulk Greville skrev två “turkiska“ tragedier
Alaham och Mustapha, som noggrant söka följa Aristoteles’
föreskrifter, även med avseende på det fåtal personer, som
fingo vara inne i var scen. Men när dessa försök gjordes,
var tiden redan försuten, ty då hade just det stora engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
