Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Christ’s tears over Jerusalem. Det ledande motivet för
honom var väl dock knappt annat än författarhonoraren,
men ej dess mindre dog han i elände, blott något över
trettio år, troligen omkring 1600.
Den tredje av kotteriet, Thomas Lodge, var den ende,
som lyckades lotsa sig igenom Londonlivets faror, och detta
skedde troligen därigenom att han under åren 1591 till
1593 kom att deltaga i en av de många
sjörövarexpeditioner, som då utgingo från England. Lodge var en bland
de få, som kommo hem med livet, och den kraftiga kuren
hade antagligen gjort honom gott. Allra bäst var kanske,
att hans gamla Londonkamrater Marlowe och Greene voro
döda och Peele genom sjukdom och elände alldeles på förfall.
Thomas Lodge började därför ej om sitt forna liv, utan
slog sig på medicinska studier och slutade såsom en ansedd
läkare. Men medan han i sin ungdom tillhörde den litterära
bohêmen, hade han utövat ett ganska omfattande
författarskap, skrivit pamfletter i mängd, såsom vi minnas även
romaner, sonetter och berättande dikter, samt slutligen
också dramer. Av dessa finnes blott ett kvar, The Wounds
of civil war, som behandlar kampen mellan Marius och Sulla,
men detta är knappt annat än en imitation efter Marlowe.
Den största begåvningen inom kotteriet näst Marlowe var
onekligen Robert Greene, vilken vi redan lärt känna såsom
lyriker och romanförfattare. Till sin karaktär var han en
svag, osjälvständig stackare, som motståndslöst lät sig lockas
in i utsvävningarna, en lump, som genom sina
självbekännelser ockrade på publikens skandalhunger. Men likväl
fanns det hos honom ett gry till något annat, och i allt
hans elände bryter det stundom fram en så rik och äkta
känsla, att denna visar, att den stackars Robert Greene dock
var ämnad till något bättre. Han tillhörde en burgen
familj, studerade först i Cambridge, företog därefter en
längre resa till Spanien och Italien, tyckes därunder hava
lagt sig till med åtskilliga moraliskt betänkliga vanor, men
blev emellertid någon tid efter återkomsten präst och gifte
sig — som det förefaller med en sällsport ädel kvinna. Men
så råkade han, 1586, helt hastigt på förfall, övergav sitt
pastorat och sin hustru och slog sig ned i London, där han
valde sitt umgänge bland Londons värsta drägg. Efter en
vild bacchanal tillsammans med Nash och några andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
