Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner gav hans fysik slutligen vika, och på hösten 1592
slutade han sitt elände.
I London tillhörde han dock en bland de mera bemärkta
bohémien-litteratörerna. Han började såsom romanförfattare
och försökte sig, utan större självständighet, i alla möjliga
stilar. Först imiterade han Lyly och skrev en följd av
euphuistiska romaner, så efterbildade han Sidney’s Arcadia
och slog sig till sist på picareska skildringar, vilka tydligen
hade den största framgången och väl även höra till hans
bästa prosaskrifter.
Därjämte var han en mycket flitig dramatiker. Hans
äldsta stycken, före Marlowe’s Tamburlaine, tyckas hava
varit på prosa, såsom Lyly’s, under vars inflytande han vid
denna tid stod, och den nya reformen tilltalade honom
därför mycket litet. I ett nu hade hans stycken blivit
ohjälpligt föråldrade, och det hjälpte ej, att han angrep Marlowe.
Osjälvständig som han var, fann han också, att det klokaste
var att följa med strömmen, och han övergick därför till
blankversen, men till en början utan att finna den form,
som passade för hans begåvning. Ett stycke, Alfonsus, är
blott en Tamburlaine-imitation, ett annat, A looking glass
for London and England, är ett gammalt bibeldrama om
profeten Jona, ett tredje, Orlando furioso, är ett
romandrama på blankvers. Men i ett fjärde stycke kommer han
med ett nytt uppslag. I huvudsak är väl detta drama,
History of Friar Bacon and Friar Bungay, skrivet under
intryck från Marlowe’s Faustus, som han söker överbjuda
genom att skildra två nationellt engelska trollkarlar. Men
i dramat har han kastat in en bihandling, som däremot är
originell, en kärlekshistoria mellan lorden av Lincoln och
en bondflicka i byn “muntra Fressingfield“, och här klingar
för första gången emot oss denna friska, folkliga poesi, som
utgör det nya hos Greene. Trots den euphuism, från vilken
Greene ej heller här kan frigöra sig, vilar det dock liksom
en doft av nyslagen äng över detta drama. Än starkare
kommer detta drag fram i hans nästa drama, History of
James the fourth — i förbigående en ganska egendomlig
titel, ty stycket är icke något chronicleplay, ämnet är icke
historiskt, utan lånat från en italiensk novell av Cinthio.
Det märkliga i detta stycke är, att vi här träffa den första
kvinnogestalten i det engelska dramat, en gestalt, för vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
