Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter allt att döma, Greene’s egen hustru stått modellen —
den lidande, trofasta kvinnan, som trots allt icke kan
upphöra att älska. Och detta var en nyhet, ty för kvinnan
hade Marlowe ej haft sinne. Hjältarne i hans stycken hade
varit män, och de veka strängarna i människonaturen hade
icke ljudit i hans lidelsefulla dikt. Här blev det i stället
lyrikern Greene, som kom att göra sin insats.
Men högst står dock hans troligen sista drama,
George-a-Greene, The Pinnar of Wakefield, ty detta verkar såsom
en käck Robin-Hoodballad och har även denna folkdiktning
till bakgrund — en bland episoderna är en äkta engelsk
knölpåksstrid mellan den ryktbare stigmannen och den
tappre byherden i Wakefield. Denna typ — det första
anslaget till Faulconbridge, prins Harry och andra av
Shakspere’s gestalter — är rent ypperlig, den första representanten
inom dramat för “old, merry England“ med dess goda
lynne, dess friska mod, dess glada skratt och dess
rättskänsla. Vi behöva blott taga en enda episod. Förklädd
kommer kungen till Bradford, där det “muntra
skomakargillet“ härskar, och en bland dess lagar är, att ingen
främling får komma in i köpingen utan att först sänka sin
vandringsstav. Konungen fogar sig, men så kommer
George-a-Greene, och i kraftig ton befaller han honom att åter
lägga staven på axeln. Och nu börjar en ordentlig
knölpåksstrid mellan den muntre byherden och skomakarne, de
senare bliva grundligt genompryglade, men det väcker intet
agg, utan i det stället vill man med en glad fest fira detta
angenäma sammanträffande — som man ser förebilden till
några av de bästa scenerna i Walter Scott’s Ivanhoe.
I dessa sist nämnda dramer har Greene skapat det
romantiska lustspel, som vi sedan i dess mest konstnärliga form
möta hos Shakspere, och i detta fall var Greene en
nyskapare, liksom Marlowe var det inom tragedien. Till en
del skedde detta därigenom, att hans lustspel anslöto sig till
folkpoesien, där personerna redan fått detta liv.
Även byggnaden i hans lustspel blev bestående. Marlowe
hade, liksom det antika dramat, haft blott en enda
handling. I Greene’s stycken korsa däremot olika intriger
varandra, och det var denna “polymytiska“ handling, som
Shakspere sedan upptog och utbildade med verklig virtuositet.
Också i ett annat fall fick han betydelse för det följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
