Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undanrödjas genom en skändlig bakslughet av Lorenzo, och brottet
synes triumfera. Först därefter vidtager emellertid det parti,
till vilket huvudintresset anknyter sig. Horatios gamle fader
Jeronimo kommer ut i trädgården och får se sin sons lik.
Han gripes då av en förtvivlan, som är så våldsam, att
han nästan förlorar förståndet, och på denna
psykologiskt-patetiska skildring har Kyd lagt huvudvikten. Men med
sorgen blandar sig ett vilt hämndbegär, och för att få
tillfredsställa detta beslutar han att spela dåre. Först gäller
det att spana ut, vilken mördaren varit, och här förefaller
han vara ovanligt svårövertygad. Först då han fått ett
brev, som en av de i mordet inblandade tjänarne före sin
död skrivit, känner han sig hava full visshet. Han och
Belimperia komma då överens om, att man vid hovet skall
uppföra ett skådespel, i vilket de båda samt även Lorenzo
och Balthazar skola spela med. Men morden i dramat bliva
nu verkliga mord. Belimperia dödar först Balthazar och
sedan sig själv, Jeronimo sticker ned Lorenzo och förkunnar
jublande sin hämnd. Då han gripes, biter han tungan av
sig för att intet bekänna — ehuru man icke vet, vad han
egentligen skulle hava att bekänna, då mordet var
fullkomligt uppenbart. Emellertid ber han om en kniv, med vilken
han vill spetsa den penna, varmed han skall nedskriva
bekännelsen. Men med kniven nedsticker han utan någon
anledning Lorenzos far och till sist sig själv.
Stycket med dess alla mord och gräsligheter förefaller
oss snarast löjligt i dess bombastiska överdrifter. Men det
slog oerhört an på publiken, som tyckte om dylika
kraftscener, och framkallade även talrika efterbildningar i samma
stil, bland dem ett nu förlorat Hamletdrama av Kyd och
ett likaledes förlorat drama om Titus Andronicus, troligen
av Peele. Och ehuru Kyd själv alls icke var poet, hade
han dock med detta blodiga hämndedrama tillfört folkteatern
en ny art av skådespel — ett starkt psykologiskt, av starka
lidelser fyllt drama, som visade, huru sorgen och förtvivlan
bryta ned en karaktär och leda hjälten fram till vanvettets
gräns. Det var här Shakspere sedan tog vid, och det är
till Den spanska tragedien, som hans Titus Andronicus,
hans Hamlet, hans Lear och Timon av Athen anknyta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
