Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första åren vid lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stycket har knappt någon verklig avslutning. I stället
lägges huvudvikten på en satir av dels de lärda pedanternas
rotvälska, dels de högre klassernas förkonstlade språk — en
pretiös brev- och samtalston, som troligen stammade från
Italien. Och det hela är ett angrepp på den falska idealismen
i den sonettfilosofi, som ligger bakom Shakspere’s egna kort
förut skrivna dikter. Mot dessa sätter Shakspere här upp
den sunda oförfalskade naturen, som till sist visar sig starkare
än alla dessa griller. Till tendensen erinrar dramat således
närmast om Molières Les précieuses ridicules, men det saknar
den breda, saftiga komiken i det franska lustspelet, figurerna
äro ganska skematiska, äga icke den livfulla
allsidigheten hos Shakspere’s senare karaktärer, utan äro snarare
ett slags förelöpare till Ben Jonson’s komiska hjältar med
deras “humours“, deras fixa idéer, och hela den magra
handlingen, som troligen är Shakspere’s egen uppfinning,
släpar sig långsamt fram genom de fem akterna. Men så
till vida är även detta stycke av betydelse, som det visar,
att Shakspere nu börjat reflektera över sin konst, och av
de två strömningar, som genomgingo tiden, den främmande,
från Italien importerade Spenserska idealismen och den
engelska realismen, anslöt han sig nu bestämt till den senare.
Så föga utförd karaktärsteckningen än är, möta vi även
inom denna en nyhet — det första uppslaget till de
Shakspere’ska kvinnogestalterna. I de historiska skådespelen
hade han hittills blott skildrat furier, i lustspelen argbiggor
och i tragedierna liderliga och sensuella varelser såsom
Tamora och Cressida. Här däremot möter oss för första
gången i Rosalynd den kvinnotyp, som Shakspere sedan
skulle utveckla till allt större och större fulländning — den
glada, skälmska unga damen med det muntra skrattet, den
fina bildningen och det goda hjärtat.
Tydligen såsom ett motstycke till Love’s Labour’s Lost
skrev Shakspere ungefär samtidigt ett annat, som kallades
Love’s Labour’s Wonne och vilket icke längre finnes kvar
— under detta namn. Då dubbeltitlar ej voro sällsynta
och då ett Shakspere-drama svårligen gått förlorat, är det
sannolikt, att vi bland de bevarade dramerna hava att söka
detta skådespel, och allt talar då för, att Love’s Labour’s
Wonne är samma stycke, som sedermera fick titeln All’s
well that ends well. Det, som här skildras, är ju, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
