Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första åren vid lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kvinnas trofasta kärlek efter alla motgångar och
prövningar får sin belöning. Ämnet hade Shakspere fått från
en av Boccaccios noveller, som förekom i Paynter’s Palace
of pleasure. Men denna novell hör icke till Boccaccios
bättre, och i själva verket är det ej renässansens
kvinnoideal, som här träder oss till mötes, utan medeltidens, en
variant av den tålmodiga, undergivna Griseldis, som utan
knot fördrager all brutalitet från sin högättade makes sida.
Och detta motiv blir ej mera tilltalande i Shakspere’s
bearbetning, där man knappt förstår, huru en finbildad och
ädel kvinna som hjältinnan kan förälska sig i en sådan
lump som den unge greven. Under utarbetandet tyckes
Shakspere också hava fått ögonen öppnade för det
bristfälliga i motivet, och han har då, såsom kontrast,
infogat en ny figur, som ej fanns hos Boccaccio, den unge
grevens moder, en fin, ädelsinnad gammal dam, som höjt
sig över sonens tarvliga bördsfördomar — en av de bäst
utförda gestalterna i Shakspere’s äldre dramer. Ännu en
ny figur har han tillagt, som visserligen ej hör till hans
mera lyckade, men som i det Shakspere’ska dramats historia
dock har ett visst intresse: den fege parasiten och
storskrytaren Parolles. I sig själv är denna föga originell.
Han är lånad från den antika komediens Miles gloriosus.
Men i två fall skiljer han sig från denne. Miles gloriosus
omger sig med parasiter, men Parolles är själv parasit, och
framför allt: han är icke dum. I bägge dessa fall
förebådar han en bland Shakspere’s allra yppersta figurer: Sir
John Falstaff, som dock på huvudets — till sist kanske
också på hjärtats — vägnar är Monsieur Parolles så
oändligen överlägsen. Men hur det är, hava vi dock i Parolles
att se mellanlänken mellan Sir John och Miles gloriosus.
Av dessa ungdomsförsök återstår ännu ett: Två ungherrar
i Verona, som antagligen utgör en kontamination av två
äldre, nu förlorade stycken, av vilka det ena dramatiserat
en episod i Montemayors roman Diana, det andra blott
föreligger i en ytterst rå tysk bearbetning. Utförandet av
motiven tyder på, att Shakspere’s drama skrevs under eller
kort efter sonettperioden, ty det rör sig ännu med dess
vänskapskult och med de erotiska konflikter, som därmed
stå i samband. Proteus visar sig såsom en trolös vän mot
den hederlige Valentin, förråder honom och söker bemäktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
