Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit i Danmark, och från honom fick han åtskilliga
upplysningar, som han använde för stycket för att giva detta
en dansk lokalton. Först flyttade han skådeplatsen från
Jutland till Helsingör, där Pope varit, begagnade dennes
notiser om gobelinsviten på Kronoborgs slott med de danska
konungarnas bilder, fogade in några moderna danska namn,
berörde danskarnes dryckesseder o. s. v. Men viktigast var
hans behandling av hjältens karaktär. I det äldre dramat
hade denne varit en ny variant av Jeronimo, den obeveklige
hämnaren, vilken liksom förebilden under dårskapens mask
döljer sina planer. För en dylik typ hade Shakspere säkerligen
varken sympati eller intresse. Men det var ett drag i dennes
karaktär, som satte hans fantasi i rörelse. Liksom hos
Jeronimo och Titus Andronicus utlöste sig troligen också hos
Kyd’s Hamlet hämndetankarna i ett visst grubbel över
tillvarons gåtor, och detta fann nu en resonans hos Shakspere,
som själv tydligen vid denna tid gripits av ett djupt
svårmod. I den punkten kände han sig befryndad med
dramats hjälte, och det var också här han kom att lägga in
sitt eget själsliv, sitt grubbel över dödens olösliga gåta, över
naturens eviga kretslopp och framför allt över självmordets
berättigande. Överallt, där detta grubbel kommer fram, får
den danske prinsens monologer en så lidelsefullt personlig
klangfärg, att vi här tycka oss höra Shakspere’s egen stämma.
Det tema, som ständigt vänder tillbaka, är förebråelsen för
brist på handlingskraft, och även detta kan man förstå hos
en skald, som förut diktat med en sådan enastående lätthet,
men som nu kände, huru svårmodet förlamade hans kraft.
Och det ideal av människa, som han, nu med avund,
uppställer, är den sunda, harmoniska naturen, som icke tynges
ned av grubbel och som utan svårighet finner det rätta,
män som Horatio och Fortimbras, samma ideal som han
själv förut förhärligat i Prins Harry, men då såsom en
själens hälsa, vilken han själv kände sig äga.
Men denna nya Hamletkaraktär passade ej alls in i det
gamla dramats handling, och dramat blev därför
osammanhängande, utan någon logik i byggnaden. Lyckligtvis
brydde sig Shakspere icke om detta, utan lät stycket bliva
som det blev, såsom jag en gång förut skrivit: en underbar
dikt om grubblaren Hamlet, infogad i ett för övrigt omöjligt
drama. I viss mån ger oss Hamlet således det högsta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
