Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och här röjer sig kanske klarast den djupa klyfta, som låg
mellan det samtida spanska och engelska uppfattningssättet.
För nästa julföreställning, 1605, skrev Shakspere tragedien
Macbeth, jämte Julius Cæsar hans mest formfulländade
tragedi; särskilt mästerlig är här själva handlingen. Dess
höjdpunkt, mordet på konung Duncan, förlägges redan till
slutet av andra akten, och återstoden av stycket visar oss
blott brottets nedbrytande följder för Macbeth. Men icke
dess mindre är även denna del av dramat på varje punkt
laddad med handling. Och lika mästerligt är själva
stämningen given. Dramat inledes med en scen på den disiga,
öde skotska heden, där häxorna angiva den klangfärg av
mystik och hemskhet, som hela det följande dramat har.
Det övernaturliga blir snart naturligt, det spöklika stegras
allt mer och mer, och dessa gengångare, som i
Seneca-imitationerna förefallit oss så teatraliska, nästan komiska, bliva
här fullt levande skapelser av en uppjagad fantasi. Nästan
varje scen etsar sig outplånligt in i minnet — den
fasansfulla mordnatten, då själva tystnaden förskräcker,
dryckeslaget, då Macbeths blodomtöcknade fantasi ser de mördades
skuggor, lady Macbeths rolösa nattvandring och Macbeths
egen sista förtvivlade kamp för livet. Och lika överlägsen
är karaktärsteckningen. Den Macbeth, som först träder oss
till mötes, har den medeltida vasallens alla dygder: tapperhet,
trofasthet mot länsherren, barbarens känsla av plikt mot
gästen, som mottages i hans borg, men också barbarens
äregirighet. Och här ligger angreppspunkten. Macbeth är
en fantasimänniska, hans äregirighet irriteras, och efter en
fruktansvärd kamp med sig själv dukar han under: han
sviker sin gäst och mördar sin länsherre. Men detta brott
verkar fullkomligt nedbrytande på hela hans själsliv. Efter
detta går han fram liksom rusig av blod, begår det ena
dådet efter det andra, men blir för vart och ett allt mera
tröstlöst olycklig. Hans karaktär slår fullkomligt om till
sin motsats. Men i olikhet med Brutus och Othello vill
han icke dö, utan som en bländad och hetsad björn värjer
han in i det sista sitt liv, ehuru han sedan länge känt detta
såsom en förbannelse och sjunkit ned till en hopplös
förtvivlan. En så fullständig psykisk undergång har Shakspere
varken förut eller efteråt skildrat. Och allt detta är
väsentligen hans egen skapelse, ty Holinsheds krönika, varifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
