Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han lånade ämnet, hade behandlat detta på ett helt annat
sätt och framställt rivaliteten mellan Duncan och Macbeth
såsom en vanlig strid mellan tvänne likaberättigade
tronpretendenter.
Hans nästa stora tragedi, King Lear, som skrevs för julen
1606, står åtminstone i den dramatiska byggnaden vida
tillbaka för Macbeth, ehuru å den andra sidan enskilda
partier höra till det mäktigaste Shakspere skrivit. Stycket
är en omarbetning av ett äldre, en gammal exempelmoralitet
från 1580-talet om Kung Lear och hans båda onaturliga
döttrar, vilket stycke avsåg att inskärpa barns skyldigheter
mot sina föräldrar. Det slutade också lyckligt, så till vida
att Kung Lear segrar, den goda dottern belönas och de
båda onda straffas. Men olyckligtvis tog sig Shakspere
före att ombilda exempelmoraliteten till ett universitetsdrama.
Lear blir vansinnig av sorg, och det hela slutar med nästan
alla huvudpersonernas död. Och denna handling
kombinerade han med en annan, som han lånat från Sidney’s roman
Arcadia, där gräsligheterna och onaturligheterna än mer
hopats. Men i dramat äro inbäddade partier av en rent
underbar skönhet, och Shakspere’s diktion får här en klang,
som erinrar om Aiskhylos’. Det är också den grekiska
tragediens mäktiga patos, som här dånar mot oss, och man
kan därför förstå de i grekisk diktning så skolade
engelsmännens förtjusning för detta sorgespel, som — om än icke
med samma styrka som i Macbeth — visar oss en
psykologisk process: huru den så majestätiske Lear, vilken först
träder oss till mötes såsom den överlycklige fadern, som
går upp i kärleken till sina barn, slutar såsom en stackars
hjälplös åldring, vars hat till de otacksamma omtöcknat hans
förstånd och gjort honom till en dåre.
Det nästa stycket, Antonius and Cleopatra, skrevs
antagligen för julfesten 1607, och liksom Macbeth har även det
sin styrka i själva stämningen, här i den atmosfär av
orientaliskt njutningsliv, som vilar över hela dramat. Det är i
denna värld Antonius råkar in, en härdig, tapper krigare,
en Herakles från de romerska inbördeskrigens tid. Dramat
skildrar ej hans förhistoria, blott karaktärens dödsarbete,
hura han steg för steg sjunker ned till en slapp
njutningsmänniska, vilken ej längre äger kraft varken att leva eller
att dö, men som likväl ännu i undergången har något kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
