Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av sin svunna storslagenhet. Orgien, som för honom blivit
ett livsbehov, är till sist icke längre något nöje, utan ett
opiat, med vilket han söker döva sin förtvivlan över ett
förspilt liv. Liksom Romeo and Juliet är också Antonius
and Cleopatra en kärlekens tragedi, och dock huru olika äro
de icke! I den ena möta vi ungdomens lidelse, i den andra
mannaålderns, den ena utan någon psykologi, den andra en
själslivets tragedi, som visar oss Eros’ olycksbringande makt.
Och då Shakspere skall skildra denna, vänder en typ
tillbaka, som han under ungdomsåren fåfängt sökt skildra.
Cleopatra är Cressida, sådan som han nu med sin fördjupade
människokännedom kunde återgiva kurtisanen. Så har Levertin
uppfattat hjältinnan, och han påpekar det egendomliga däri,
att fransmännen, som ju ock under renässansen behandlade
hennes historia, därvid städse fatta henne såsom drottningen.
Shakspere’s Cleopatra däremot — fortsätter han — “är en
sinnlig, hysterisk kvinna, utan sammanhang i sina känslor
och i sina tankar och just därför också utan all verklig
trohet och mod, ögonblickets och lidelsens barn, ömsom
uppbrusande, ömsom klenmodig, ömsom vulgär och ömsom
vältalig i den ström av hetsiga ord, som varje minuts
oemotståndliga impuls lägger på hennes tunga, tagande livet av
sig i något av samma stämning av rus och oberäknelighet,
som vilat tjusande och bedräglig över hela hennes liv och
alla hennes handlingar“. Men trots all realism i skildringen
har Shakspere likväl förstått att få fram det demoniskt
tjusande i hennes apparition, behaget, gracen, men på samma
gång också det giftfyllda, neddragande i hela hennes väsen.
Den historiska skildringen får här därför något
allmäntmänskligt hos sig, som alla övriga renässanstragedier om
Cleopatra sakna.
För julen 1608 skrev Shakspere slutligen sin sista tragedi,
Coriolanus, vars innehåll han såsom vanligt i romardramerna
lånat från Plutarkhos. Men i uppfattningen av den politiska
kampens innebörd skiljer han sig på ett karaktäristiskt sätt
från den grekiske författaren. I striden mellan patricier
och plebejer hade denne sett en förtryckt samhällsklass
berättigade uppror. Shakspere däremot likställer plebejerna
icke med medelklassen, utan med pöbeln, vilken han såsom
alltid i sin diktning tecknar såsom dum, lättlurad och feg,
och särskilt vänder sig hans förakt mot deras demagogiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
