Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin uppläsning, att känna sig allt mer osäkra, och några av
dem lämna redan sina platser bredvid Sejanus. Men så
kommer till sist slaget: Tiberius, som hela tiden liksom en
katt lekt med råttan, avkastar masken och ställer i sitt brev
Sejanus under åtal, och nu förstå senatorerna allt. Alla
utan undantag vända sig mot den fallne: “Förrädare! I
fängelset med honom! Låt oss på Capitolium offra en oxe
med förgyllda horn till tack för Cæsars räddning!“ Ingen
hand lyfter sig till den forne gunstlingens försvar, han föres
bort av vakten, och sedan få vi höra, huru han och hans
närmaste massakrerats av den rasande pöbeln.
Dylika scener skrivas blott av en verkligt stor skald.
Dramat är onekligen fyllt av antikens anda, men någon
pueril antikimitation i Trissinos stil är Sejanus icke.
Visserligen fyller det även den italienska estetikens fordran på en
tragedi. Det rör sig med högtstående personer och visar,
huru hjälten från lycka störtar i olycka, har vidare en
“sannolik“ handling och behandlar liksom Sofonisba en episod
ur den romerska historien. Men den antika kören har Ben
ej brytt sig om, och först i sin senare tragedi Catilina tog
han upp den. Från allt småaktigt beroende av de tre
enheterna är han likaledes fri. Handlingens enhet är
iakttagen och vida bättre iakttagen än i de antikiserande
tragedierna, som blott framställt själva katastrofen, under det att
Ben Jonsons drama skildrar först, huru Sejanus stiger och
stiger, till dess att han i sitt övermod låter Tiberius se sig
i korten, då han begär Livias hand, sedan huru intrigens
trådar allt fastare och fastare spinnas kring honom, tills dess
att själva katastrofen med våldsam kraft bryter in. Vad
tidens enhet beträffar, har Ben ej begränsat sig till det eljes
obligatoriska “solvarvet“; den är jämt så lång, som
handlingen kräver, och tydligen mycket kort. Rummets enhet
har han ej iakttagit, men det hela spelar i Rom, ehuru där
på olika ställen. Men viktigast är dock själva
karaktärsteckningen. Personerna i det antikiserande dramat hade
dock aldrig levat, utan föredragit läxor, som författaren lagt
i deras mun; här däremot möta vi en skarp — stundom kanske
för skarp och ensidig — psykologi. Undantager man de få “ädla“
personligheterna, som tämligen skolmästaraktigt deklamera sin
stoiska dygd, äro de andra ovanligt litet uppstyltade, och
deras själsliv är skarpt och obarmhärtigt taget på kornet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
