Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ben Jonsons nästa stora drama, Volpone, som 1605
uppfördes, också av Shakspere’s trupp, går i samma riktning.
Lika oberoende som han i Sejanus varit av Seneca, lika
oberoende är han här av den nyattiska komedien. Själva
handlingen är fritt uppfunnen och otvivelaktigt den bästa
Ben Jonson åstadkommit, ty eljes rör han sig väl mycket
med ej vidare naturliga farsmotiv. Men å den andra sidan
är motivet i Volpone fullkomligt omodernt och lånat från
de romerska satirikerna. Volpone låtsas vara döende för
att ockra på de andras testamentshunger, alla överhopa de
honom med skänker i hopp om att bliva hans
universalarvinge och på så sätt få utläggen tillbaka. Volpone njuter
av att se guldet hopa sig i hans gemak, och hans hymn
till guldet har samma fart som i Marlowe’s Juden på Malta.
Men han njuter icke blott av sin rikedom, utan kanske
ännu mera av att se, huru människorna i sin usla
förvärvshunger begå allt större och större skändligheter. Volpone
har något av den absoluta ondskans storslagenhet. Signor
Corbaccio, som själv står vid gravens brädd, gör sin son
arvlös och upprättar ett testamente till förmån för Volpone,
och advokaten Corvino slår slutligen, såsom han tror, alla
medtävlare, då han själv utbjuder sin unga, vackra hustru
åt den utlevade vällustingen. Dessa scener, i vilka
människonaturen avslöjar sig i all sin uselhet, äro skrivna nästan
“en rage“. Man kan tycka, att Ben Jonson här slår över,
att färgerna äro för starka, men man ryckes ofrivilligt med,
ty skildringen är gjord med en realistisk kraft, av vilken
eljes blott Swift är mäktig. Då Volpones försök att
våldtaga Corvinos hustru misslyckats, därigenom att Corbaccios
son räddat henne, hade det blivit en rättegång, och därvid
hade Corbaccio för att ställa sig in hos Volpone anklagat
sin oskyldige son och Corvino sin kyska hustru för
äktenskapsbrott. En annan arvsgam, advokaten Voltore, förde
processen för Volpone med den framgång, att Volpone blev
frikänd och de båda oskyldiga fängslade. Men så kommer
katastrofen med en överväldigande styrka. För att riktigt
njuta av människornas lumpenhet låtsar Volpone verkligen
vara död, och nu störta alla likgamarna in, var och en i
hopp att vara den lycklige. Men Volpone har lurat dem
alla, och till sin universalarvinge har han insatt — sin
parasit Mosca. Inför Volpone, som dold åser hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
