Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skådespelet, överhöljer Mosca dem med det blodigaste hån. Varken
Corbaccio eller Corvino kan för sin egen heders skull yppa
historien. Men Volpone hade spänt bågen för högt, och i
sitt raseri — som han säger: av samvetskval — avslöjar
den ursinnige och på arvet bedragne advokaten Voltore allt.
Och nu kommer upplösningen. Volpone är ju officiellt död
och kan således ej straffas. Å den andra sidan är Mosca
hans arvinge och tänker så förbliva, ty Volpone har numera
blott att välja mellan fängelset, så vitt han lever upp igen,
eller att fortfarande gälla såsom död och låta Mosca njuta
alla de rikedomar, som Volpone med sådan slughet samlat.
Så fint kalkylerat detta än var, hade Mosca dock glömt att
taga i betraktande Volpones måttlösa raseri. Hellre än att
se parasiten triumfera bekänner han, hans egendom drages
in till staten, själv kastas han i fängelse, men har dock den
glädjen att höra, huru Mosca dômes till galererna och att
slita spö. Därpå slutar denna nästan hemska satir med alla
de övriga uslingarnas straff.
Något “lustspel“ var denna komedi således icke. Ben
hade här övergivit “to sport with human follies“, och i
stället hade han gripit över till tragedien samt med
verkliga gisselslag tuktat lasten. Denna är här icke, såsom i
den italienska komedien, blott löjlig, förhärligas här ännu
mindre, utan visar sig i hela sin vämjeliga nakenhet. Men
Ben måtte, sedan han skrivit detta både i handlingens gång
och de dramatiska detaljerna så överlägsna stycke, hava haft
en känsla av, att han här gått utöver lustspelets gräns, och
hans nästa stora drama, Epicoene or the silent woman är
snarast en fars, men i motsats till de äldre komedierna med
en enhetlig och sprittande livlig handling. Det hela är ett
ganska oskyldigt skämt, men onekligen mycket lustigt.
Hjälten, Morose, är en “humourous person“ enligt Ben
Jonsons terminologi. Han lider av en fullkomligt vanvettig
skräck för alla ljud. Han låter mura igen sina fönster, så
att intet ljud skall tränga in, bor vid en gata, som är så
trång, att inga vagnar kunna köra där, hans betjänter få
endast meddela sig med tecken, och en av dem, vars stövlar
knarra, blir bortkörd. Emellertid har han fattat agg till
sin brorson, och för att göra honom arvlös beslutar han att
gifta sig. Men nu gäller det att finna en kvinna, som är
alldeles tyst, och slutligen presenteras detta underverk för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
