Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom. På hans frieri svarar hon endast med några
nigningar och viskningar, Morose blir överförtjust, och man
hämtar en alldeles hes präst, som viger dem samman. Men
knappt är den heliga akten till ända, förr än den stumma
får mål i munnen: “Ni kan då tala?“ “Ja, Sir, tror Ni
kanske, att Ni gift er med en bildstod eller med en fransk
marionett?“ — Och så följer en hel ström av ord. Morose
blir förtvivlad, men det blir allt värre och värre, hennes
goda vänner komma med musikanter och birfilare, det blir
ett våldsamt larm och stoj, skrål och dans med trummor
och trumpeter, Morose flyr till vindsvåningen, men även dit
tränger oväsendet upp, och med värjan i hand måste han
till sist jaga hela följet på dörren. Situationen har därmed
med ens blivit klar för honom: han måste genast skiljas,
och han vänder sig nu till några advokater. Flera löjliga
scener följa, i vilka de diskutera de grunder, som kunna
åberopas för skilsmässa. Ingen duger. Men så får Morose
höra, att två herrar i sällskapet skrutit över att hava varit
den unga fruns älskare. Och nu blir han utom sig av
glädje över att vara hanrej. Men olyckligtvis får han veta,
att för “divortium“ fordras, att han före bröllopet frågat
henne, om hon var “virgo“, och det hade han underlåtit.
Ny förtvivlan. Men så lovai’ brorsonen att rädda honom,
om han får 500 £ om året. Och härpå går Morose genast
in. Brorsonen, som gjort upp hela komplotten, tar då blott
peruken av den unga frun, som visar sig vara en utklädd
gosse, och detta förklarar den lärde advokaten vara justum
impedimentum på grund av error personæ. Denna oväntade
upplösning påminner något om den, som Aretino använt i
Il Marescalco, men likheten kan bero på en tillfällighet.
Året därpå, 1610, följde Ben’s nästa komedi, the
Alchymist, som i viss mån är hans bästa. Visserligen
saknar man här den överväldigande kraften i Volpone,
men å den andra sidan har satiren här icke samma
frånstötande bitterhet. Alkemisten är verkligen ett lustspel,
som leker med de mänskliga dårskaperna, men som icke
blott hånar dem, utan också har ett godmodigt löje till övers
för skälmstycket. Och samtidigt beivrar stycket ett
verkligt socialt lyte och är icke blott en skrattväckande fars som
Epicoene.
Master Lovewit har rest bort och överlämnat huset att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
