Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårdas av betjänten Face. Denne slår sig emellertid ihop
med en bedragare Subtle, som uppträder såsom guldmakare
och spåman, och en mycket vidlyftig dam Dol Common,
som tjänstgör såsom lockfågel, och så börja de i Lovewits
hus en stor bedragaraffär, narra en skrivare, en
tobakshandlare, en puritansk pastor, en ung glop från landet samt
framför allt den dråplige Sir Epicure Mammon, som
fullkomligt frossar i tanken på de rikedomar, som Subtle genom
sin konst skall skaffa honom. Men så kommer Lovewit
oväntat hem i en olycklig stund, och nu följer en scen, som
är kopierad från Mostellaria. Men Face lyckas rädda sig.
Hans båda medbrottslingar vilja fly, ta rovet med sig och
bedra Face, men han överlistar dem, hjälper sin herre till
ett förmånligt gifte och får nåd. Själva avslutningen är
just icke så sedligt upplyftande, kanske ej heller vidare
naturlig, men Face är verkligen så rolig, att vi ej hava
hjärta att önska honom ett sorgligare öde än den attiska
komediens förslagne slav.
Sedan Ben Jonson året därpå skrivit tragedien Catilina,
som dock ej når upp till Sejanus, kastade han sig med
Bartholomew Fair på en ny art av komedi, som närmast
kan kallas den deskriptiva komedien. Syftet var blott att
giva en realistisk beskrivning av en London-marknad, och
detta göres också med en överlägsen talang. Vi vandra till
de olika tälten, spisa stekt gris i ett, köpa ballader vid ett
annat, se en marionetteater vid ett tredje, råka i beröring
med ficktjuvar och slödder av alla olika skiftningar. Den
eller rättare sagt de olika handlingar, som sammanhålla dessa
rörliga folklivsscener, äro mycket obetydliga; en narraktig
ung herre blir bestulen och av med sin brud, en
fredsdomare, som varit ute att studera skälmarna inom distriktet,
blir själv fasttagen såsom förment tjuv och satt i stocken.
Men glanspunkten är satiren mot puritanerna. Redan i the
Alchymist hade de fått en släng, men här komma
piskrappen. Den fromma Mrs Purecraft har en mera
levnadsglad dotter Mrs Win-the-fight Littlewit, och denna har en
obetvingelig längtan att äta gris på Bartholomeusmarknaden.
Mrs Purecraft frågar då sin själasörjare Zeal-of-the-land
Busy, om detta kan vara tillåtligt. Sannerligen — svarar
denne — “längtan är en sjukdom, en köttslig sjukdom, en
böjelse, som ofta återfinnes hos kvinnan. För så vitt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
