Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på samma gång kall och lidelsefull, utan Cleopatras
kurtisannycker, men viljestark och beräknande; hon kan bliva brutal,
t. o. m. simpel, men hon dör stolt som en drottning, utan
sentimentalitet och utan ånger. Brodern är av ett grövre
virke, men också han av en viss storslagenhet i sin
fullkomliga frihet från all moral, i varje fall ej onaturlig, utan
en verklig levande typ från senrenässansens Italien, som
helt visst hade att uppvisa många motsvarigheter. Över
det hela vilar ock en färgton av italiensk renässans. Själva
händelsen var även i sina huvuddrag lånad från verkligheten
och hade timat blott några år förut.
Dramat slutar såsom hos Kyd — med ett allmänt
blodbad. Om man så vill är Vittoria Corombona därför en
“tyranntragedi“, men den står dock över dessa äldre stycken
genom inbillningskraftens intensitet, genom det psykologiska
intresset och karaktärsteckningens realism. Hans andra stora
drama, the Duchess of Malfy, har knappt dessa förtjänster.
Här har han velat skriva en “martyrtragedi“, men de
lidanden, för vilka hjältinnan utsättas, äro så överdrivna,
att de förefalla orimliga, och den ädla karaktären förstod
han icke att teckna med samma sanning som den brottsliga.
Till denna grupp av författare höra ock två andra
betydande skalder, John Ford och Philip Massinger. Ford
stammade liksom Beaumont och Fletcher från en fin familj och
var själv en ansedd jurist, vilken endast av smak skrev för
teatern. Av hans stycken är det egentligen tre, som äro
av intresse: först Perkin Warbek, ett bland de sista
chronicleplays, som skrevos i England, men som mera är en
tragedi än ett historiskt stycke. Ämnet — den falske
tronpretendenten — har ju varit psykologiskt lockande för
mången; även Schiller tänkte en tid på att behandla Perkin
Warbeks historia i ett drama, till vilket han gjorde flera
utkast. Men Ford lyckades knappt att få någon verklig
enhet i denna gestalt, som är en bedragare, men som själv
till hälften tror på sin föregivna börd. Hans andra stycke,
the Broken Heart, är, då man först läser det, onekligen
medryckande, och den sista akten är ett av den Beaumontska
skolans glansnummer. Det är bal på slottet, där hjältinnan,
prinsessan Calantha, dansar med prinsen av Argos. Så
viskas det till henne, att konungen, hennes fader, är död,
men hon synes blott likgiltigt höra på och fortsätter dansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
