Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 FORD
Ett annat dödsbud kominer och så det tredje: att Ithocles,
som hon älskar, är mördad. Men hon låter blott spela upp
en friskare, mera sprittande melodi, och dansen färgar hennes
kinder röda. Så slutar denna, dödsfallen bli nu kända, hon
utropas till drottning och straffar mördaren, besinningsfullt,
milt och vist — som det synes oberörd. Sedan förändras
scenen till ett tempel, där Ithocles ligger på bår. Vid en
stilla musik inträder Calantha, och nu löses gåtan. Inför
den döde lägger hon ned sin krona och överlämnar den till
prinsen av Argos. Sedan hon så ordnat allt för riket, vänder
hon sig till den döde och sätter sin moders vigselring på
hans hand: “Så äktar jag dig, och döden skall ej mera
skilja oss åt. Jag har gäckat er med ett sällsamt väsen.
När det ena budet efter det andra kom om död och död
och död, så dansade jag. Men det träffade! Det finnes
kvinnor, som med gråt och klagan svärja, att de skola dö
av sorg, och likväl så leva de och gilja än till livets
glädje. Det är den tysta smärtan, som skär sönder hjärte-
rötterna. Låt mig därför dö med ett leende.“ Så kysser
hon den döde och sjunker ned vid kistan — hennes hjärta
har brustit.
När man läser denna scen, verkar den obestridligen gri-
pande, och på scenen torde den säkerligen göra sig ännu
bättre. Men det hela är dock teater, onaturligt och osant.
Det är manéret, som kommit efter Shakspere’s enkla, flärd-
lösa storhet.
Högst står Ford enligt min mening i ’Tis pity she a
whore — ett visserligen ohyggligt stycke, men skrivet med
verklig lidelse. Det är Romeo och Juliets saga som här
varieras, några av figurerna, en munk och amman, äro i
viss mån lånade därifrån. Men den kärlek, som här skildras,
är icke längre den naturliga mellan en ung man och en ung
kvinna, utan mellan bror och syster. Trots detta, trots
lidelsens glöd ligger detlikväl en slöja av egendomlig, skär erotik
över denna brottsliga förbindelse. Båda äro såsom tvänne
barn, vilka ej veta av, vad synd är. De falla nästan utan
strid, och han erfar aldrig någon känsla av ånger. I sina
egna ögon har han rätt i sin passion, och det är blott
världens fördom, som kan fördöma den. Båda hava de
liksom Romeo och Juliet en känsla av, att denna kärlek
är dödsmärkt, men detta förfärar honom knappt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
