Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Senrenässansen
- Englands litteratur
- Milton
- John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina inälvor, naturen utstötte en suck, skyn förmörkades,
ett åskmuller hördes och några sorgsna droppar föllo ned
såsom gråt över den första synden. Därefter målas med
gripande kraft det första parets nya brottsliga kärlek, de
orena begären och blygseln, som griper dem inför deras
numera ej kyska nakenhet, och till sist, huru kärleken dem
emellan övergår till tvist och oenighet.
Slutet skildrar Satans återkomst till helvetet och
människoparets utdrivande ur paradiset. De kasta en sista blick
tillbaka på sin lyckas hem, över vars port nu det flammande
svärdet syntes:
Some natural tears they dropped, but wiped them soon;
The world was all before them, where to choose
Their place of rest, and Providence their guide.
They, hand in hand, with wandering steps and slow,
Through Eden took their solitary way.
Paradise lost och Samson Agonistes äro senrenässansens
sista stora diktskapelser, men också dess troligen främsta,
de, som bäst lyckats med det problem, som Trissino först
uppställt, men som varken han eller hans efterföljare mäktat
lösa: att skapa en modern dikt i noga anslutning till antikens
skönhetslagar. Ty ehuru detta först icke märkes, är Paradise
lost ett antikiserande epos. Språket har samma majestätiska
värdighet som det homeriska, och versen är orimmad. Det
var också efter Miltons föredöme, som blankversen sedan
upptogs av 1700-talets skalder, som särskilt tilltalades av
dess stränga, klassiska värdighet. Handlingen är liksom
hos Homeros begränsad till några få dagar, och Milton har
här funnit, vad hela den antikiserande diktningen strävade
efter: en mytologi, folklig och levande som den homeriska.
Dessa änglar och dessa avgrundsväsen, med vilka han rörde
sig, voro för hans samtid lika verkliga och lika kända som
Zeus och Hera för Homeros’ åhörare. Dikten erinrar vidare
om ett antikt epos även däri, att människan i själva verket
blott är den brännpunkt, där högre makter kollidera. Den
egentliga hjälten är heller icke Adam, utan Satan, och i
behandlingen av denna typ är Miltons dikt en av
milstolparna. Medeltiden hade aldrig trängt in i det ondas
väsen. Djävulen fattades antingen såsom komisk i sin
maktlöshet eller såsom den omotiverade ondskan. Först med
reformationen fick man en djupare uppfattning av syndens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0633.html
