Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsen, men poetiskt var det först Milton, som lyckades
utforma denna nya uppfattning. Hans Satan är aldrig löjlig,
ej heller vidrig såsom hos Dante, utan majestätisk i sitt
trots, uti sin viljestyrka, och ehuru ond skildrad med en
viss sympati, såsom en fallen ängel, vilken en gång stått
den högste närmast, men som fallit i följd av sin stolthet.
Med en viss bitterhet, nästan med sorg ser han tillbaka på
sitt förflutna, och det var till dessa drag i hans väsen, som
Miltons efterföljare anknöto. Hos Klopstock blir Satan, i
enlighet med tidens smak, snarast sentimental, och först
romantiken upptog och utvecklade det drag av trots, som
också funnits hos Miltons djävulstyp. Men alla dessa nya
varianter av typen återgå dock till den mäktiga gestalten i
Paradise lost, som skapats av det engelska upprorets store
skald.
Men dikten är på samma gång fullt modern, och ehuru
skildringen fortskrider med den homeriska diktens lugna
objektivitet, är den innerst i hög grad subjektiv. I
skildringen av det första paret framlägger Milton sin egen på
samma gång hårda, men fint poetiska och ideala
uppfattning av äktenskapet, och dikten behandlar just de frågor,
som för den tiden framstodo såsom de mest brännande,
särskilt frågan om det onda, som av Milton löstes i arminiansk
riktning: det onda är icke någon förutbestämd nödvändighet,
utan beror på människans fria vilja. Ämnet för dikten var
så litet antikt och så modernt som möjligt: hela den kristna
trosläran. Ur den synpunkten är Milton närmast jämförlig
med Dante. Men olikheterna äro kanske större än likheterna.
Dante var den medeltida katolicismens store skald, under
det att Milton är puritanismens. Dante idealiserar det reala.
I hans dikt möta vi hela hans samtid, om än i det
förklarade ljus, som dödsvärlden kastar över dessa bistra
gestalter. Milton däremot söker att realisera det ideala, att
framställa det översinnliga i sinnlig form. Denna uppgift
var svårare, och han lyckades ej heller så väl som Dante
med sin. Trots alla hänförande skönheter är Paradise lost
därför icke fylld av samma personliga liv som Divina
Commedia. Men dikten lider även av en annan brist, som
delvis även återfinnes hos Dante, men som särskilt framträder,
om man jämför Paradise lost med världslitteraturens stora
folkliga eper, med Homeros och Nibelungenlied. Milton var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
