Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anslutning till antiken. Uppslaget hade han naturligtvis fått
från Ronsard och Plejaden, och i likhet med dessa franska
föregångare skrev han icke blott “pindariska“ oden utan ock
“anacreontica“. Samtidigt gjorde sig ock en tysk patriotisk
strömning gällande. På grundvalen av Tacitus’ Germania
hade en professor i Danzig, Philip Cluverius, 1616 utgivit
en utförlig skildring av forntidens Tyskland, och denna
gjorde ett starkt intryck. Samtidigt kommo impulser från
Italiens språkakademier, och 1617 stiftades den första
litterära akademien i Tyskland med ett språkpuristiskt, patriotiskt
syfte. Dess namn var Die fruchtbringende Gesellschaft eller
Palmenorden. Huvudparagrafen innehöll, att man skulle
begagna det tyska språket utan inblandande av främmande
ord samt både i tal och skrift bemöda sig om dess renhet.
Olyckligtvis förblev man stående vid detta vackra syfte utan
att göra några allvarliga försök att förverkliga det.
Medlemmarna voro nästan blott höga herrar, som ej utövade
någon litterär verksamhet. Sällskapets stiftare var furst
Ludvig av Anhalt-Köthen, och bland de åtta första
medlemmarna befunno sig tre hertigar av Weimar. Sedan
invalde man andra ryktbara personer, bland dem även flera
svenskar såsom Axel Oxenstierna, Johan Banér, Karl Gustaf
Wrangel, bröderna Königsmark m. fl. Men för verkliga,
författare drog man sig i det längsta, och först 1629 fick
Opitz taga sitt inträde i det illustra sällskapet. Dess enda
verksamma författare var Tobias Hübner, som verkställde
en översättning av du Bartas’ under senrenässansen så ytterst
populära La Septmaine, och i det hela tyckes man blott
hava sysselsatt sig med ganska puerila ordensceremonier.
Men trots detta hade Palmorden dock en viss betydelse.
Genom sin existens gav den ett erkännande åt litteraturen,
tysk diktkonst hade på sätt och vis fått ett adelsbrev, och
senrenässansens estetiska program hade, låt vara blott
teoretiskt, omfattats av samhällets ledande personligheter.
I Palmordens spår följde för övrigt även andra akademier,
såsom Blumenorden eller die Pegnitzschäfer i Nürnberg,
varom jag sedan skall tala, Elbe-Schwanenorden och det
1643 stiftade Teutschgesinnte Genossenschaft i Hamburg,
som drev språkfanatismen till höjdpunkten. Dess ledande
man, Philip von Zesen, hade åtskilliga idéer, som påminna
om Olaus Rudbeck. Tyskan var det urspråk, som talats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
