Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan i Paradiset, och av detta voro latin och grekiska
blott fördärvade dialekter. Även de antika gudarna hade
ursprungligen haft goda tyska namn — så är “Hercules“
blott en förvrängning av det tyska “Heerkeule“. Och
i stället för de klassiska mytologiska namnen ville Zesen
införa tyska, kallade Venus Lustinne, Pallas Kluginne
o. s. v.
Men vi återvända till de litterära rörelserna i västra
Tyskland vid tiden för det trettioåriga krigets utbrott.
Redan före stiftandet av Palmorden hade det omkring 1615
i Heidelberg bildat sig ett litterärt kotteri, vars tongivande
personlighet var Julius Wilhelm Zincgref. Det estetiska
program, som detta kotteri utvecklade, hade lånats från
Frankrike, från Ronsard, och det mål, som uppställdes, var
en förnyelse av den tyska poesien genom en nära
anslutning till antiken; Zincgref själv skrev på alexandriner en
dikt, i vilken han sökte imitera Tyrtaios’ patriotiska elegier.
Men sin största betydelse fick detta kotteri genom de impulser,
som Zincgref och hans vänner gåvo en ung man, Martin
Opitz, vilken 1619 kom till Heidelberg och som ägde den
förmåga de själva icke hade: att göra dessa idéer allmänt
bekanta och populära.
Opitz, som var född i Schlesien 1597, hade redan såsom
tjugoårig gymnasist hållit ett latinskt tal: Aristarchus sive
de contemptu linguæ theutonicœ, som sedan trycktes året
därpå, 1618. Alldeles samtidigt med Palmorden framlade
han här samma program. Med stöd av Tacitus prisar han
forntidens tyskar och förfäktar, att deras språk är det
äldsta. Det var därför en skyldighet att på dess renhet
använda samma omsorg, som man hittills använt på de
klassiska språken. Och här visade oss romarna själva vägen,
ty trots sin vördnad för grekerna hade de med den yttersta
omsorg sökt skydda sitt språk mot alla grecismer. Nu
måste det skapas en ny tysk poesi, och därvid kunde
utlandets renässanslitteratur giva oss mönstren: Tasso,
Sannazaro, Ronsard och Sidney. Opitz’ kännedom om denna
utländska litteratur var emellertid då ännu ganska ytlig, och
först genom bekantskapen med den liktänkande Zincgref
fördes han djupare in i den nya renässanspoesien. I följd
av kriget upplöstes väl kotteriet i Heidelberg redan 1620,
men Opitz’ på sin tid så berömda poetik, Buch von der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
