Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deutschen Poeterey (1624), kan i viss mån betraktas såsom
en frukt av de litterära studierna i Heidelberg. Detta arbete,
som blev den tyska senrenässansens lagkodex, är långt ifrån
något mästerverk, utan kan snarast betecknas såsom en
mycket osjälvständig kompilation av Ronsards Abregé de
l’art poetique, av hans företal till Franciaden, av Scaligers
poetik, av Horatius och ännu några andra arbeten. Men
genom det inflytande, som denna poetik haft — vår äldsta
svenska av Andreas Arvidi är till stor del en översättning
därifrån — förtjänar den ett något utförligare referat.
Poesien, säger Opitz här, var från början intet annat
än förstucken teologi, en lära om de gudomliga tingen.
Dikten har därför en vida högre uppgift än stundens nöje,
och i samband därmed klandrar han skarpt allmänhetens
smak för begravnings- och bröllopsverser samt dylik trivial
tillfällighetspoesi. I forntiden hade tyskarna haft en stor
poesi, men efter Walter von der Vogelweide hade ett djupt
förfall inträtt, under det att diktkonsten däremot blomstrat
upp hos andra folk, hos italienarne med Petrarca, hos
fransmännen med Ronsard. Och detta hade skett tack vare
deras studium av grekerna. Jag vill också påstå, tillägger
han, “att jag anser det för förlorad möda, om någon slår sig
på vår tyska poesi, som icke — utom det att han av naturen
måste vara poet — är driven i den grekiska och latinska
litteraturen och där lärt sig det rätta greppet.“
Därefter går han in på de olika diktarterna, på epos,
tragedi, komedi o. s. v. Hans definitioner äro här dock
rena översättningar från Scaliger, och de översättas lika troget
på svenska av Andreas Arvidi, enligt vilken “en tragoedia
är till sitt majestät den heroiska dikten likformig, allenast
att hon sällan lider, att man ringa ståndspersoner och släta
saker införer, efter som hon handlar om konungsligt levernes
farligheter och för den skull i henne införas suckan,
landsflyktighet, mord, brand och annat fasligt“ — som vi sedan
skola se tillämpades också detta estetiska program av Opitz’
efterföljare.
Det mest betydande kapitlet i hans bok har emellertid ägnats
åt den tyska metriken, och här fick han för långa tider en
avgörande betydelse. Den tyska versen företedde vid 1600-talets
början bilden av en fullkomlig anarki. Den medeltida versen,
som bildats i anslutning till den latinska hymnpoesien — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
