Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Senrenässansen
- Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nachdem den menschen Cherubin mit schaden
Ausiagt von fröd dess Paradyss, beladen
Mit schwerer sünd, dass er do soit beklagen
Und sünd bewainen.
Den första, som bestämt, i sin 1578 tryckta grammatik,
uttalade, att den tyska versen vilade på betoningen, var
Clajus, men varken han eller Rebhun förmådde att göra
denna sats allmänt erkänd och tillämpad. Ty detta skedde
först genom Opitz’ Buch von der deutschen Poeterey,
varigenom den tyska metriken, praktiskt sett, fastslogs.
Därigenom blev det visserligen ett slut på den föregående
anarkien, men Opitz var ingen verskonstnär, och hans reform
var ej odelat lycklig. Han kände aldrig något behov att
såsom Ronsard och även vår Stiernhielm försöka sig på de
konstfulla antika versslagen, han tillät ej en gång några
daktyler och anapester, utan dekreterade: “ein jeder vers
ist entweder ein jambicus oder trochaicus“, och därigenom
blev 1600-talets tyska vers till ytterlighet monoton och stel.
Särskilt framträder denna torrhet i det versmått, som Opitz
framför allt älskade och som han ansåg motsvara den antika
hexametern: den från fransmännen lånade alexandrinen,
som i sin tyska form verkar fullkomligt träaktig. Men å
andra sidan svarade denna form icke illa mot det poesilösa,
torra innehållet i Opitz’ diktning.
I likhet med Trissino och dennes anhängare utom Italien
trodde sig också Opitz återuppliva den antika poesien. Men
varje folk såg i denna något olika. Fransmännen, från
vilka Opitz fått sina första intryck, hade särskilt fäst sig
vid den antika diktens klarhet, men kärleken till denna
klarhet hade dock ej dödat deras naturliga fantasi. Tyskarna
tilltalades också av den klassiska litteraturens klarhet, men
denna blev hos dem en nykter, praktisk spetsborgerlighet.
Och det är denna uppfattning av diktkonsten, som präglar
Opitz’ hela verksamhet. Lyriker var han icke, ehuru hans
små visor kanske är det bästa han skrivit. Epiker ville
han ej bliva, ty han ansåg ett modernt epos omöjligt, då
de nyare folken saknade en mytologi. Men i de flesta
andra arter av senrenässansens poesi har han försökt sig.
Han författade en beskrivande dikt, Zlatna, en lärodikt,
Vesuvius, en herderoman Hercynia, varjämte han översatte
Sidney’s Arcadia och Barclajus’ Argenis, men flitigast var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0651.html
