Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han inom dramat, där han översatte Sophokles’ Antigone,
Senecas Trojanskorna och Rinuccinis Dafne — den första
tyska opera, som uppfördes (1627 i Torgau med musik av
Schütz). Bäst är han onekligen såsom lyriker, och flera av
hans små visor kunna än i dag läsas och fingo även stor
betydelse för 1600-talets svenska diktning.
Så poetiskt obegåvad, så utan all flykt som Opitz visade
sig vara i sina större arbeten, blev han dock huvudmannen
för en hel poetisk “skola“, som bildade sig efter honom
och efter hans hemvist kallades “den första schlesiska skolan“.
Den måhända ende poeten inom denna var Paul Flemming,
som onekligen var en lyrisk begåvning, ehuru han dock
aldrig förmådde höja sig över tillfällighetspoetens nivå.
Opitz’ egentliga arvtagare blev därför den sachsiske pastorn
Johan Rist, en torr pedant, som onekligen hade en viss
lätthet att på vers skriva om allt möjligt och som då han
vill teckna ett “stilleben“, djur, landskap och genre ej är
utan all talang. Andra förföllo däremot till — vad man
snarast kan säga — metriska akrobatkonster och skrevo
dikter i form av pokaler, herdepipor o. d. Barbariet hade
således kommit tillbaka i en annan form, och den antika
“pånyttfödelse“, om vilken Zincgref och Opitz drömt, då
de såsom ynglingar träffats i Heidelberg, hade således mynnat
ut i tysk småborgerlighet och skolmästeri.
Mot denna nordtyska torrhet gjorde sig emellertid tidigt
en reaktion gällande, vilken utgick från det katolska
Sydtyskland, dit den italienska jesuitstilens barock vid denna
tid redan trängt fram. Dess förste representant var jesuiten
Friedrich von Spee, som var alldeles samtidig med Opitz,
men i de flesta fall dennes motsats. Såsom karaktär var
von Spee en sällsport ädel personlighet, vilket knappt kan
sägas om Opitz; han var fantasirik, nervös, aldrig pedantiskt
torr, utan glödande och exalterad, ett barn av den katolska
motreformationen. Och denna naturell kommer också fram
i hans diktsamling Trutznachtigall, som inleder den tyska
barocken och i vars företal han för övrigt — troligen utan
att känna Opitz — framlägger samma metriska principer.
Till honom anslöto sig en krets av författare i Nürnberg,
Harsdörffer, Klaj m. fl., vilka tillsammans bildade en litterär
orden, die Pegnitzschäfer oder die Blumenhirten, inom
vilken särskilt den italienska barockens sliskiga herdemanér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
