Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den pietistiska hos Gerhard Tersteegen — fick väl
senare betydelse för den religiöst färgade skaldeskola, som
under nästa århundrade uppstod med Pyra och Klopstock.
Men ännu förmådde den icke tränga igenom och hade heller
icke nog litterär karaktär för att göra sig gällande mot de
härskande smakriktningarna.
Innan vi lämna denna period av Tysklands
litteraturhistoria, återstår likväl att taga en hastig överblick över
romanen och dramat.
Inom romanen kunna vi iakttaga två olika strömningar,
den ena från den franska pretiösa romanen, den andra från
den picareska stilen i Spanien. Astrée hade ju uppstått
genom en förening av herderoman och Amadisroman. Både
herderomanen och Amadisromanen blevo tidigt bekanta i
Tyskland, och redan 1619 översattes också d’Urfés Astrée.
Samtidigt gjorde man bekantskap med den grekiska
kärleksromanen, och 1631 utkom Akhilleus Tatios’ Leukippe och
Kleithophon på tyska. De franska och grekiska förebilderna
voro emellertid inga mästerverk, och de tyska
efterbildningarna äro det ännu mindre. Berättare är tysken minst av
allt, och hela den tyska litteraturen äger knappt en enda
roman, som kan sättas vid sidan av de engelska, spanska
och franska. Icke ens Goethe är någon berättare. Och
samma grundfel vidlåder den tyska romanen redan vid dess
första framträdande på 1600-talet. De två romaner, som
hertig Anton Ulrich av Braunschweig skrev, Aramena och
Octavia, voro av honom avsedda att bliva “rechte Hof-
und Adelsschulen, die das Gemüth, den Verstand und die
Sitten recht adlig ausformen und schöne Hofreden in den
Mund legen“. I följd av detta syfte fyllas 1600-talets
tyska romaner av ändlösa tal, som författaren sökt göra
så sirliga — och så litet naturliga — som möjligt. Tonen
angives redan i den äldsta, Philip von Zesens populära Die
adriatische Rosemund (1645).
Händelseförloppet är här så tarvligt som möjligt. En ung
tysk, Markhold, träffar på en resa till Paris i Amsterdam
samman med en ung venetianska Rosemund, och båda bliva
kära i varandra. Men hon är katolik och han protestant,
och Rosemunds fader fordrar, att hon skall få behålla sin
katolska tro och att de blivande barnen skola bliva katoliker,
men han vägrar att gå in på detta villkor, och de älskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
