Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Tysklands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin tid mycket populär roman, Asiatische Banise oder
das bleutige doch mutige Pegu av von Ziegler. Händelsen
tilldrar sig här i Indien, och man märker, att det är
det exotiska, som särskilt tilltalat författaren. Ur den
synpunkten kan denna så ytterligt svulstiga roman betraktas såsom
en förelöpare till de på 1700-talet så omtyckta Robinsonaderna.
Vid sidan av dessa förgrovade ättlingar av den grekiska
och franska romanen finnas likväl några andra, som estetiskt
stå betydligt högre. Men de stamma från den friska spanska
skälmromanen. Såsom vi erinra oss hade både Guzman de
Alfarache och Lazarillo de Tormes översatts i början av
1600-talet, och 1621 hade även Don Kichote de la Mantscha
kommit ut på tyska. Den förste, som försökte att
efterbilda dem, var Moscherosch i Wunderliche und
wahrhaffte Geschichte Philanders von Sittewald (1643) som dock
blott är en bearbetning av Quevedo Villegas Suenos. Ett
däremot fullt självständigt arbete är Grimmelshausens berömda
Simplicius Simplicissimus (1669). Författaren föddes i början
av det trettioåriga kriget, och det är detta som här skildras.
Idéen har han visserligen fått från spanska mönster, men
denna utvecklas här med en verklig överlägsenhet. De blott
komiska förvecklingarna i den picareska romanen bli här
snarast allvarliga och få ett stort, tragiskt skådespels
gripande bakgrund, den upplösning, som det trettioåriga kriget
medförde i moral, religion och seder, skildras här med en
förfärande åskådlighet, och det är först av Callots stick och
av Simplicissimus, som man lär sig att rätt uppfatta, vad
detta krig i själva verket var. Grimmelshausens roman är
därför ett kulturhistoriskt dokument av enastående värde
och även ett betydande konstverk — kanske fortfarande
Tysklands bästa roman, skriven med en berättartalang, som
eljes ej återfinnes hos författarens landsmän. Det hela är
naturligtvis, liksom i all picaresk roman, blott en serie av
bilder sammanhållna genom en gemensam hjälte, men
tillsammans belysa dessa bilder alla de olika sidorna av denna
förvildade tids liv. Tyvärr förmår författaren ej ända till
slutet bibehålla sin friska realism, utan förfaller redan i den
femte boken till fantasteri, låter hjälten företaga en resa till
“Centrum terræ“ o. s. v., och i den sjätte delen mynnar
slutligen det hela ut i en abstrus Robinsonad, som ej blir
mera tilltalande genom författarens försök att spela lärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
