Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sak maktlös hovadel, ekonomiskt beroende av regeringen.
Och denna uppgift löstes omärkligt, men avgörande av
1600-talets politiker. Adeln drogs till hovet, där den hugnades
med titlar och annat dylikt, men där den samtidigt ruinerade
sig och blev beroende av de pensioner, som konungen
tilldelade en och annan gynnad hovman. När de komma till
hovet — skrev det venetianska sändebudet — “slösa de
franska ädlingarna på en vecka bort mera än de hemma
samlat hop på ett helt år, och i följd därav äro de inom
kort ruinerade“. Hjälpen var då de kungliga pensionerna.
Redan i 1614 års budget, som slutar på ett netto av
omkring sjutton och en halv million, går närmare hälften till
“dons“ och “pensions“. Men därmed sjönk denna förut så
oroliga adel ned till konungens lydige tjänare.
Frondeupproret var det sista utbrottet av högadelns
opposition. Kyrkan hade redan genom Frans I:s konkordat och
sedermera genom Henrik IV:s Recueil des maximes et libertés
de l’église gallicane gjorts beroende av konungen, som hade
rätt att bestämma över de kyrkliga inkomsterna och som
faktiskt hade utnämningsrätten till alla viktigare andliga
ämbeten. Lågadeln hade aldrig varit någon farlig
motståndare till konungamakten. Genom den ekonomiska
revolutionen vid 1500-talets början, som medförde ett oerhört
prisfall på jordegendomen, hade denna lantadel blivit fattig,
och de yngre sönerna, som ej hade arvsrätt till familjegodset,
måste för sin existens söka sig till kyrkan, armén eller
förvaltningen d. v. s. de blevo under en eller annan form
regeringens ämbetsmän, beroende av konungens nåd;
särskilt viktig var konungens rätt att försörja dessa yngre söner
med kyrkliga sinekurer. Vid sidan av lågadeln växte för
övrigt under denna tid ett nytt stånd upp, “la bourgeoisie
de robe“ eller de oadliga ämbetsmännen, vilka dock ofta
adlades och jämte hovet bildade denna tids utslagsgivande
litterära publik, under det att de egentliga borgarne — smärre
köpmän och hantverkare — ännu ej spelade någon roll.
All makt samlade sig således så småningom i konungens
hand, och de fiender, han haft, föllo den ena efter den
andra bort. Under 1500-talet hade han ännu haft att kämpa
mot ständerna, les états généraux, som betraktade sig såsom
representanter för folkets frihet, och de flesta av
århundradets franska statsrättslärare förfäktade, såsom vi minnas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
