Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Bossuet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var, såsom Brunetière visat, den fasta tron på försynen,
och tanken i det Gamla Testamentets historiska skrifter — och
hos profeterna — är just den, att det är Jahve, som leder
hela utvecklingen, som bestämmer vad som skall ske, skapar
Juda rike, kallar på assyrerna att förstöra det och som till
sist skall återupprätta det och straffa hednafolken. Ur samma
synpunkt ser Bossuet judafolkets historia. Men huvudpunkten
är kristendomens utbredning, och det är detta, som Alexander
den store i själva verket främjar, då han helleniserar orienten,
romarne, da de erövra hela den då kända världen. De äro,
liksom förut assyrerna, blott verktyg i Guds hand, och hela
denna utveckling, inom judendomen, i Hellas och Rom syftar
blott mot samma mål: världens frälsning genom
kristendomen. Historien blir därför för honom ej en meningslös
samling av fakta, utan ett storslaget skådespel, vars
höjdpunkt utgöres av Kristi offerdöd och som fortsätter i den
katolska kyrkans seger.
Bossuets intresse för dessa frågor var likväl knappast
historikerns, utan snarare teologens, och i viss mån var hans
Discours en stridsskrift, i vilken han mot libertinerna, som
förnekade Guds försyn, ville visa upp, huru påtagligt denna
försyn röjde sig i hela världsutvecklingen. Men särskilt
vände han sig mot Spinoza, i vilken han med rätta såg den
nya tidens farligaste förelöpare — tänkaren, som förnekade
uppenbarelsen och undret, som i försynens ställe satte de
oblidkeliga naturlagarna och som, ehuru själv israelit, icke
ville tillerkänna judafolket någon särställning, utan
förfäktade alla folks likhet inför Gud. Bossuets Discours är
därför den första sammanstötningen mellan klassiciteten och
upplysningen, ty det var för denna, som Spinoza banade
vägen, under det att Bossuet står såsom den sista betydande
representanten för den reaktion, som inletts av
reformationsperioden och som under Ludvig XIV nådde sin höjdpunkt.
Bossuets mest betydande arbete är av samma art, men
riktat mot de protestantiska kyrkorna, Histoire des variations
des églises protestantes. Här kommer Bossuets
världsåskådning kanske tydligast fram. Hans ideal är enheten, och de
protestantiska kyrkornas stora brott är just, att de förstört
denna enhet. Men till straff hava de också själva utvecklat
sig i den riktning, som för Bossuet var inbegreppet av all
olycka till anarki; med varje år hade de upplösts i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
