Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkare, icke en lärd, och hade t. o. m. en viss rädsla att
genom studier av andras arbeten bliva paverkad av deras
åsikter. Under hela sitt liv var han därför en enstöring,
som flydde människorna för att få vistas ostörd med sina
tankar, och en måttlig förmögenhet satte honom även i stånd
att följa denna böjelse. Mest vistades han som bekant i
olika holländska städer och avled slutligen i Stockholm 1650,
dit han kort förut kommit på kallelse av drottning Kristina.
Hans mest bekanta arbeten äro Discours sur la méthode
(1637), Meditationes de prima philosophia (1641), och
Principia philosophiæ (1643).
Med dem ville han uppbygga en alldeles ny filosofi, utan
något samband med den gamla aristotefiska skolastiken. Bristen
hos alla vetenskaper hade enligt hans mening varit ovissheten
i deras slutsatser; endast matematiken gav full evidens. Inom
geometrien utgår man som bekant fran axiomen d. v. s. från
satser, vilkas sanning omedelbart, genom intuition, inses.
Från dem deduceras de övriga; så t. ex. förutsätter den
tredje propositionen i Eukleides den andra, denna den första,
men denna blott axiomen. Intuitionen är således vår ena
kunskapskälla; den andra är deduktionen d. v. s. den logiska
verksamhet, genom vilka nya satser bevisas ur dem, som
insetts redan genom intuition eller genom föregående
deduktioner. Det var denna metod, som Descartes nu ville
tillämpa även inom filosofien. Liksom inom geometrien varje
efterföljande sats härledes ur en föregående, så var det
åtminstone meningen, att Descartes’ filosofi skulle framträda
såsom ett genomarbetat system, som hade sin enhet i den
princip, från vilken han utgått. Vidare var filosofien för
honom universalvetenskapen, i vilken alla specialvetenskaper
skulle hava sin utgångspunkt. Den dröm, som här
föresvävade honom, var ett stort enhetligt system, i vilket allt
vårt vetande, alla våra kunskaper skulle inordnas, såsom
propositionerna i Eukleides’ geometri äro ordnade i förhållande
till varandra. Det var således centralisationen, som här skulle
genomföras också inom vetenskapen, liksom den samtidigt
hade genomförts inom statslivet.
I Discours sur la méthode hade Descartes förklarat sig
utgå från en total skepticism. Men ännu mindre än Pascal
var han någon tvivlare, och endast till det yttre var han
Montaignes lärjunge. “Jag vill — skrev han — vila på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
