- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
180

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - De La Fayette

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon kanske om en annan av denna tids betydande
kvinnogestalter, Madame de Maintenon. Hon var om icke direkt
ärelysten, så dock utrustad med förmågan att slå sig fram
i livet, och hon var praktiskt klok, men hon hade framför
allt takt och nog icke så litet av naturlig hjärtegodhet.
Dokumenten röja de båda förra egenskaperna, hennes romaner
och samtidens omdömen de båda senare.

Hon tillhörde den lägre adeln och syntes således dömd
till ett obemärkt liv, men efter faderns död gifte modern
om sig med en Sévigné, och den unga Marie Pioche de la
Vergne — som hon hette som flicka — kom därigenom
upp på ett socialt högre trappsteg. Genom sina studier
förstod hon ytterligare att stärka sin ställning och utvecklade
sig till en förtjusande ung dam. Ty på bildning och
begåvning satte den tidens societet värde. Hon lärde sig
italienska, latin och grekiska, började t. o. m. med hebreiska;
den vittra pedanten Ménage, sedan förevigad av Molière,
hörde även till hennes tidigare beundrare, och då hon
uppnått 21 års ålder — hon var född 1634 — lyckades hon
att göra ett förmånligt gifte, med en greve de La Fayette,
som i en samtida visa skildras såsom “d’un air fort
honnête, quoique peut-être bête“. Genom detta giftermål kom
hon in i den verkliga aristokratien, blev förmögen och fick
en, som det förefaller, ytterst beskedlig man, som icke kom
att vålla henne något obehag. Det nygifta paret flyttade till
en av hans egendomar i Auvergne, och därifrån skrev den
unga grevinnan till Ménage, att hon hade det förträffligt.
Umgänget var väl litet tråkigt, “men min man avgudar
mig, jag älskar honom och jag är fullkomligt herre i huset“.
Det sista visade hon snart därigenom, att hon flyttade
tillbaka till Paris, under det att greven fick stanna kvar och
sköta jordbruket i Auvergne utan att besvära hennes hotel
vid rue de Vaugirard med sin närvaro. Länge trodde också
hennes biografer, att hon varit änka. Men det är ett
misstag: den äkta mannen envisades med att leva ända till 1683,
då han försvann, tyst såsom han kommit, utan att lämna
något tomrum efter sig. Den unga gräsänkan steg däremot
allt mer och mer. Medan prinsessan Henriette av England
ännu, före restaurationen 1660, vistades i ett kloster i Paris,
landsflyktig, bortglömd, halvt ett nådehjon, blev grevinnan
de La Fayette hennes förtrogna väninna, och hon förblev

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free